I byn Skattlösberg år 1947 förvandlas en familjeangelägenhet plötsligt till något som en stor del av den svenska befolkningen följer med spänning och intresse. Ska den förlorade sonen Einar Rask äntligen återvända hem efter att ha varit försvunnen under så många år?
De flesta gånger Skattlösberg nämns för en bredare krets brukar vara i samband med poeten Dan Andersson som föddes där. Men även andra personer har i sällsynta fall omtalats med den lilla byn, som när Expressen i november 1947 skrev om Einar Rask och hans föräldrar. Plötsligt blev Einar och Skattlösberg riksnyheter, men för att förstå vad det handlade om går vi tillbaka i tiden.
Einar Rask
Den 6 juni 1901 föds pojken Einar Rask i Norhyttan som ett av sex syskon. Hemmet är fattigt och familjen flyttar runt för att fadern Johan ska kunna få arbete som dagkarl eller skogsarbetare. Så småningom hamnar man i Skattlösberg där fadern blir arrendator, och nu verkar familjen ha hittat hem. Men efter första världskriget kommer lågkonjunkturen och Einar – som ska visa sig vara en rastlös själ – har svårt att hitta arbete i trakterna.
Så 1921 lämnar den 20-årige Einar hemmet för Vansbro, men lovar att snart komma tillbaka på besök. Det är dock ett besök som dröjer medan åren går och Einar tar arbete på ett kringresande tivoli. År 1928 möter brodern Arvid honom av en slump på Örebroutställningen där Einars tivoli finns på plats under en dryg månad. Einar lovar att snart komma hem till Skattlösberg för att hälsa på, men återigen betyder ordet snart något helt annat.
Försvunnen
Åren fortsätter att gå i så snabb takt att föräldrarna till slut tror att något hänt sonen och börjar efterforska hans öde. Spåren leder till Stockholm och Katarina församling där Einar varit skriven 1933, men på adressen bor han inte längre. Rykten går också om att Einar finns i Småland med hustru och barn, något som verkar vara just rykten. Man hittar sedan livstecken från Norge där han turnerat med tivolit, men sedan kallnar spåren. Så den 6 november 1947 går Johan och Johanna Rask ut i Expressen och efterlyser sonen som man befarar är död. Varför skulle han annars inte ha hört av sig på så lång tid?
Uppståndelsen
Expressen sysslar visserligen inte med mirakel, men artikeln får ändå snart effekten att Einar återuppväcks ifrån de döda. Nu hör folk av sig och berättar att den döde lever på ett ungkarlshotell i Stockholm, beläget på Skarpskyttegatan. Fram träder bilden av en bohem som sällan stannar länge på samma plats och gärna håller sig för sig själv. Einar har arbetat i hamnen, till sjöss och även med kakelugnar de senaste åren. Ibland har han till vänner och bekanta sagt sig fundera på att besöka föräldrarna men aldrig kommit till skott.
De 76-åriga föräldrarna blir överlyckliga när en reporter väcker dem mitt i natten för att berätta vad som hänt, och börjar genast planera för den förlorade sonens gästabud. Arbete lovar de också ska finnas för honom om han kan tänka sig att stanna för gott. Nyheten slås upp stort även i tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Einar säger att han ska köpa en ny kostym och resa till föräldrarna redan fredagen den 7 november, men den dagen dyker ingen förlorad son upp. Har han kanske ändrat sig som så många gånger förut?
Förhoppningar och besvikelser
Förhoppningar finns ändå om att Einar ska dyka upp på söndagen och fars dag, vilket vore en lämplig present för fadern Johan. Vid busshållplatsen i byn står bybor på vakt inför varje ankomst från Ludvika, för kanske kommer den långväga resenären att dyka upp där. Man talar inte om något annat i Skattlösberg och den ett år äldre barndomsvännen Anton Hedlund – ett välkänt namn i Dan Andersson-kretsar – är en av alla väntande.
Under signaturerna Antonius och Granman rapporterar Anton under många år i Bergslagernas Tidning samt Bergslagsposten om finnmarkens tillvaro. Dessutom skriver han mycket om Dan Anderssons liv. Skrivbordet i Luossastugan (Dan Anderssons hem i Skattlösberg under några år) är för övrigt tillverkat av Antons far, Carl Gustav Hedlund.
Johanna Rask städar hela huset och väver mattor som aldrig förr i ett glädjerus inför besöket, hon vill inte att vävstolen ska stå framme och skräpa när sonen dyker upp. Fadern Johan bekymrar sig i Aftonbladet över att sonen kanske inte ska känna igen sina åldrade föräldrar. Men kommer alla att bli besvikna? Har all uppståndelse skrämt den tillbakadragne Einar som kanske väljer att hålla sig undan? Tanken är inte långsökt med tanke på att reportrar springer runt i byn och väcker föräldrarna mitt i natten för att både ge och få de senaste nyheterna, samt att tidningen Se planerar ett stort bildreportage.
De tidningar som agerar mest återhållsamt är lokaltidningarna där nästan inget skrivs om den gäckande återföreningen. I Bergslagsposten kommer det också ett skarpt angrepp på resten av pressen där signaturen Sverker anser att man ska lämna familjen i fred. Eftersom Anton Hedlund börjar skriva för Bergslagsposten först 1951 kan det inte vara han som ligger bakom signaturen, Bergslagernas Tidning rapporterar inget alls om familjens hopp och förtvivlan.
Glädjen
Läget för familjen Rask ser dystert ut, men fredagen den 14 november kommer både glädjen och den förlorade sonen till Skattlösberg. För första gången på 26 år är Einar Rask hemma igen! Redan på torsdagen har Einar kommit till Ludvika men väntar en dag med att åka vidare, han har mycket riktigt försökt undvika allt ståhej och alla skriverier. Busschauffören som känner igen honom kör ända fram till föräldrarnas hus där Johanna från förstutrappan ser sin son och blir överlycklig!
Anton Hedlund är den förste av Einars gamla kamrater att se honom på nytt, och säkert har de mycket att avhandla i den lilla stugan. Men om föräldrarna trott att Einar tänkt stanna permanent får de nog tänka om, för han säger till Bergslagsposten att det antagligen blir avfärd redan på tisdagen och tillägger:
“Ni förstår väl att jag inte kan trivas här i skogen. Man kan ju knappast sova när man inte hör gatubullret och surret från spårvagnar, som man är van vid”.
Ett nytt försvinnande
Johan och Johanna propsar dock på att han ska stanna över vintern, men som ni kanske förstår så är det bara en orealistisk dröm. Den rastlöse Einar återvänder snart till Stockholm och visar inga tecken på att slå sig till ro. Troligen träffar han aldrig mer föräldrarna efter besöket 1947, och när fadern dör 1953 vet ingen var Einar befinner sig. Den förlorade sonen återvänder inte till vare sig begravning eller bouppteckning, och kanske upprepas detta även vid moderns död 1969. Föräldrarna blir 82 respektive 91 år gamla och även sonen kommer att uppnå en respektabel ålder.
Det familjen inte vet är att Einar 1950 återfinns i Göteborg med yrket pannrensare och tillbringar ålderns höst på Fjällbohemmet där sträng regim råder. De boende kan inte fritt röra sig utanför området vilket måste kännas kvävande för en frihetsälskande människa som Einar, eller så har han vid det laget med ålderns rätt tappat den obändiga viljan att vara fri. Strax efter sin 90-årsdag avlider han – långt ifrån skogens kvävande stillhet – och en rastlös själ får äntligen ro.
Mer märkliga människoöden och kriminalhistoria finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Diverse artiklar
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 