Det här är en sann berättelse med overkliga inslag, och delar av den använde jag till en misslyckad roman för flera år sedan. Eftersom det inte är något fel på min prokrastinering – istället för att skriva det här borde jag redigera min nya roman – ska ni nu få läsa sagan om den onda kycklingen.
Varghagen
I riksdagsvalet 2022 ställde det klassiska Ond Kyckling Partiet upp och gjorde succé med hela 39 röster, men ett par decennier tidigare hade en annan ond kyckling härjat. Den historien ska ni nu få ta del av från ett av de två överlevande ögonvittnena, nämligen jag. Det rör sig om en märklig kväll där stora minnesluckor fortfarande förhindrar en fullständig redogörelse av vad som egentligen hände. På sätt och vis påminner det om när jag försöker rekonstruera gamla glömda kriminalfall, vissa detaljer förblir oåtkomliga.
Det är en solig och fin dag i juli 2003 när jag och bäste kompisen – vi kan kalla honom Johan – tar oss ut till pappas sommarstuga Varghagen. Stugan är ett gammalt soldattorp som min händige farfar någon gång efter andra världskriget byggt ut och förbättrat med virke från ASEA:s transformatorlådor. Kanske låter det som ett fuskbygge, men träet är prima och huset i gott skick. Arsenikimpregneringen gör nog sitt till bevarandet, men så länge man inte slickar på virket eller röker det i pipa finns ingen överhängande hälsorisk.
Varghagen är en idylliskt röd stuga på en liten ö i sjön Nedre Hillen, och runt huset finns ett stort trädäck i två nivåer med många trappor. För mig lite av ett underverk där den ligger på sin höjd omgiven av tallar, ner mot sjön är det helt öppet och utsikten otrolig. Där finns el men inget rinnande vatten och för naturbehoven använder man med fördel skogen eller dasset. För disk eller tvätt är det bara att gå ner till sjön.
I stugan – som är enkel och full av gamla barndomsminnen – kommer mycket av inredningen från 1950- och 60-talet, där har tiden stått stilla. I köket hänger en oljemålning av farmor med ett varmt leende på läpparna, hon dog 1996 och jag brukar önska att hon var där på riktigt. Jag saknar henne men just den här helgen är jag ändå ganska glad att farmor inte kan närvara. För allt ska gå åt helvete.
Ond kyckling
Johan och jag brukar åka till Varghagen några gånger varje sommar för att umgås, spela gitarr och dricka öl. Gärna nere vid bryggan där man ser ut över stora delar av sjön och kan njuta av den varma kvällssolen. På ön har vi till och med spelat in en skiva med vårt band Sun Vision, då med vår tredje medlem Lars. Platsen är magisk och jag vet att det kommer bli sjukt roligt! Precis som vanligt. Vädret är fint och stämningen på topp, vad kan gå fel egentligen?
Men först handlar vi mat på ICA Marnäs i utkanten av Ludvika och tänker att en färdiggrillad kyckling inte skulle sitta fel. Med maten, ölen och gitarrerna cyklar vi sedan hurtigt den ungefär sju kilometer långa landsvägen till båtplatsen och ekan. Roddturen tar inte många minuter och snart har vi burit upp allt till stugan, kokat riset, gjort salladen och ätit vår middag. Farmor ser på från väggen och en varsin öl är mer än påkallad.
Nu vill jag passa på att understryka antalet öl, endast en och ingen mer. Inte två, tio eller tjugo. Nix. Vi låter oss väl smaka och flyttar ner till bryggan med den påbörjade ölen plus ytterligare några burkar Tuborg guld som får ligga för kylning i vattnet. Stämningen stiger och det här ska bli kanon! Men dagen har varit varm och vattenintaget högt, så trots en hittills ringa mängd alkoholhaltig dryck börjar blåsan göra sig påmind. Fördelen med att vara nära skogen är att varje träd blir din vän i nödens ögonblick.
Vilse i skogen
Så jag går uppför stigen mot stugan och skogen ovanför för att hitta en lämplig tall, men allt blir plötsligt svart. Kolsvart. Inte i den riktiga världen men väl i min hjärna, det är som om någon släckt lyset i en walesisk kolgruva. En lång stund minns jag ingenting efter den sista minnesbilden vid stigen, men så glimtar det till med stunder av vakenhet. För nästa sak jag upplever är ett helvetiskt krypande genom skogen, och av allt att döma en myr eftersom både händer och knän blir dyblöta.
Jag hör Johan kräkas någonstans i närheten men har inte vilja eller kapacitet nog för att ta reda på exakt var. Det spelar ändå ingen roll, är mig faktiskt helt likgiltigt. Nu gäller det bara att överleva. Helgen kommer kanske inte bli riktigt lika rolig som planerat. Att avlida i skogen är sällan kul. Själv verkar jag också ha kräkts och har ingen aning om varför eller hur det kommer sig att jag krälar runt i en myr. Det är inget som händer varje dag. Så blir allt svart igen.
Glimtar av vakenhet flimrar förbi under krypandet, ibland hör jag Johan kräkas i närheten och andra gånger hör jag mig själv kasta upp. Som på avstånd, långt bort från verkligheten. Ibland hulkar vi i stereo. Min kropp verkar inte behöva ett medvetande för att krypa runt och må illa över hela skogen, den går helt på autopilot. Kroppen bjuder bara in hjärnan på korta gästspel innan allt stängs ner igen, och kanske är det barmhärtigast så.
Under korta stunder av klarhet undrar jag vad grannarna på fastlandet ska tro av det de får höra. För allt hörs ju åt helvete för bra över vattnet. Ja, vad annat ska de egentligen kunna tro än att killarna på ön har ett rejält fylleslag bortom all föreställningsförmåga? De måste tycka att vi är helt sjuka i huvudet. Vilka svin vi måste framstå som. Och så tänker jag att någon kommer behöva sanera hela ön. Och att någon borde skjuta mig, just där och då.
Stenen och jag
Hur länge allt håller på vet ingen, och inte heller varför kroppen envisas med att krypa runt i skog och mark. Kanske är det en fåfäng flykt från illamåendet. Hjärnan har i alla fall ingenting med saken att göra, men efter något som kan vara evigheter eller bara några timmar är jag tillbaka vid stugan igen. Mitt bultande huvud vilar mot en stor sten och illamåendet är som en fysisk gestalt vid namn Ulrik. Det verkar på min stela nacke som om jag sovit mot stenen ett bra tag, och den som testat en stor skrovlig sten som huvudkudde vet hur bekvämt det är.
Mina knän värker och världen snurrar på ett ytterst obehagligt vis. Minsta oöverlagda rörelse kan sluta i katastrof. Det är inte mycket jag orkar göra, men ett ljud till höger får mig ändå att vrida på huvudet en ynka aning. Den plågsamma rörelsen gör mig helt säker på att skallen snart ska falla av eller explodera, och att jag då äntligen ska få slippa både det groteska illamåendet och huvudvärken för alltid. Döden löser alla problem liksom.
Men en sån tur har jag inte och huvudet förblir någorlunda intakt. Jag hinner i alla fall se vad det är som låter innan det är dags att kräkas igen. Det är Johan, han ligger fem meter bort på en trappa och stönar svagt men lever fortfarande. Fast han vill förmodligen precis som jag att någon avlivar honom. Ställningen ser ungefär lika komfortabel ut som min egen, men ingen av oss orkar göra något åt saken utan vi ligger bara kvar i väntan på sömnen. Eller döden.
Memento mori
Den gamla latinska frasen Memento mori – minns att du är dödlig – dyker olycksbådande nog upp i mina förvirrade tankar. Ja, jag hoppas verkligen att jag är dödlig och inte ska behöva spendera en evighet med huvudet på den förbannade stenen. Jag somnar till det lugnande ljudet av Johans kräkningar. Min symbios med stenen är på sätt och vis en ganska enkel tillvaro där jag ibland vaknar till liv av illamåendet och spyr för att strax därefter somna igen.
Ur myggsynpunkt har Johan valt en mindre bra plats för sin medvetslöshet, de kan efter behag sätta sig på hans kropp och suga sjuka mängder blod. Blodfest för dem, kräkfest för oss. Mig lämnar de ifred så länge. Och det är bra. En annan av skogens förbannelser är tallbarren som letar sig in på oväntade men inte önskvärda ställen. Och myrorna. De förbannade myrorna. Till slut lyckas Johan krypa uppför trappan, över trädäcket och in i stugan där han äntligen är skyddad från blodsugarna. Jag ligger kvar med huvudet på stenen och begär egentligen inte något mer just där och då. Nu kastar sig myggen över mig istället och det finns inget att göra åt saken, Memento mori.
Flykten från mygg och djävulskap
Några timmar senare vaknar jag till igen och är så pass klar i huvudet att ett krälande in i stugan bort från myggor, myror och tallbarr inte längre är en utopi. Flykten lyckas. På köksmattan ligger Johan och sover i fosterställning, det är tallbarr överallt och jag kan själv känna dem innanför mina egna kläder. Fan vad det sticker och fan vad dåligt jag mår. Myggbetten kliar. Skjut mig. Något som antagligen är en myra biter mig i känsliga och privata kroppsdelar och allt motstånd är meningslöst.
Om farmor kunde se oss från sin plats på väggen skulle hon bli både förfärad och traumatiserad. Någon värdighet finns inte längre kvar i huset, allt som finns är den eventuell överlevnaden. Det ligger en sur doft i stugan som sannolikt härrör från mig och Johan, men inget spelar egentligen någon roll längre. Memento mori. Efter att ha skickat några informativa sms till min flickvän däckar jag på sängen med kläderna på och sover som en död till nästa dag.
Kyckling lever
Min första tanke när morgonsolen väcker mig svettig och fullt påklädd med barr på onämnbara platser är, “aldrig mer färdiggrillad kyckling”. Aldrig mer färdigförgiftad kyckling. Aldrig i helvete vilse och döende på ön igen, så kul har det inte varit. Mödosamt kravlar jag mig upp ur sängen och säger ja till livet men nej till spyor, tallbarr, dödsmyror och kycklingbakterier. Huvudet bultar och jag har en stor sticka från trädäcket i vänsterhanden. Byxorna luktar myrmark och munnen smakar galla, halsen är helt sönderfrätt.
Den sura doften i huset ligger fortfarande tung, det är som dagen efter en urspårad fest med skillnaden att ingen av oss haft särskilt kul eller ens kunnat supa oss fulla. Det kliar över hela kroppen och nacken känns lika stel som en kunglig bjudning på slottet. Livet är ett dåligt skämt där någon borde kunna avkrävas ansvar för det. På telefonen kan jag med en skamsköljning se de föga kommunikativa meddelanden som skickats dagen innan:
Kycklg krypt på ön barr öerallt. yror! Mattan mår så dålgit myggn. fan jälp?
Vad i helvete? Jag stavar nästan aldrig fel – och det är kanske den enda sak jag efter min död kommer bli ihågkommen för – men nu har jag knappt stavat ett enda ord rätt. Alla som var med 2003 kommer ihåg rättstavningsprogram som inte var anpassade för kycklingförgiftningar, ett allvarligt förbiseende som på senare år delvis har åtgärdats. Orden på skärmen får mig att må lite sämre, och det från en nivå som inte var särskilt bra till att börja med.
Flykten från ön
Min flickvän, som med viss rätt blivit orolig, har ringt. Men jag orkar inte ringa tillbaka, det får bli ett senare projekt. Ett mycket senare sådant, om några år eller så. Om vi ens kan ta oss från ön. Vi kanske blir kvar där resten av våra miserabla liv och tvingas äta en varierad kost bestående av mygg, myror och tallbarr. Men ingen färdiggrillad kyckling. Aldrig mera kyckling. Med viss ansträngning och livsleda kliver jag över Johan som fortfarande ligger på golvet och jämrar sig, han kommer också att överleva även om kycklingärren ska bestå. Vi har genomlidit något unikt och fått privilegiet att kunna berätta om det efteråt, i alla fall de få saker vi kan minnas. Vilket inte är mycket.
Långt senare på söndagen lyckas två offer lämna ön och ro mot fastlandet, pustande och stånkande. Det känns som att korsa Atlanten, årtagen tar aldrig slut. Ångesten tar aldrig slut. Jag spyr i vattnet. Det gör Johan också. Livet leker men fram kommer vi. En granne vid båtplatsen tittar konstigt på oss. Dömande. Det finns inget att säga som inte skulle bekräfta alla hans misstankar, för sanningen är inte trovärdig. Så med minimal värdighet cyklar vi tyst och långsamt därifrån. Mycket långsamt. Ibland stannar vi för att hämta andan, ibland för att ropa på kycklingen. Besegrade men ändå vid liv. Hur mycket visare vi blivit är osäkert, men att det aldrig mer blir färdiggrillad kyckling är helt säkert.
Fler berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 