En högsommardag 1926, i lilla Stora Skedvi, händer något mitt under skörden. En händelse som under några dagars tid ger eko i landets tidningar, och ett mysterium som polisen måste lösa.
Skäve
Det är lördagen den 17 juli 1926 och skördetid i Stora Skedvi, Dalarna, fast ortsbefolkningen säger inte ”Skedvi” utan ”Skäve”. Särskilt dramatiska saker händer inte i bygden om man inte går så långt tillbaka som till år 1470, när Sten Sture den äldre vinner ett slag vid Uppbo färja mot upprorsmannen Erik Karlsson Vasa. År 1901 reser man Sturestenen till minne av händelsen och denna sommar tänker skytteföreningen fira stenens 25-årsjubileum med en rejäl fest. En stor uppslutning förväntas från ortsbefolkningen.
Något som noterats i bygden – förutom kommande festligheter – är att originalet Hagmors Anders Andersson från Myckelbyn nyligen avlidit 70 år gammal. Varför uppmärksammas det då? Jo, han är en person känd för sin besatthet att hitta silver. Bakgrunden är att abboten – och lokalhelgonet – Staffan, vid närbelägna Gudsberga kloster någon gång mellan 1486 och 1510, sägs ha förutspått att det en dag ska hittas en stor silverskatt i Lövåsberget.
Staffans förutsägelse om silverskatten blir för Hagmors Anders en sanning när han 1893 påbörjar gruvbrytningen. Men trots idogt grävande, femton meter ner i marken, hittar han bara gråberg och tvingas sälja sin gård för att finansiera gruvan innan den måste slå igen. Förvånande nog visar det sig vid bouppteckningen att han efterlämnar närmare 8 600:- till tre syskon i Kanada, i dagens penningvärde ungefär 280 000:-.
Men det här hör till det förflutna och i bygden håller man nu på med att välja nästa kyrkoherde till församlingen, skaffa en ny organist och anställa en distriktssköterska. Dessutom planeras det för hembygdsfesten den 25 juli vid Lejonhuvudska parken utanför kyrkan, ett evenemang som till och med ska radiosändas av Falu radioklubb.
Programmet innehåller fältgudstjänst med pastor Axel Hansson och en orkester, uppträdanden av Dalregementets musikkår, Stora Skedvi folkdanslag, spelmän samt uppläsningar. Som en storslagen final blir det lekar för ungdomarna när mörkret faller och festplatsen lyses upp av marschaller samt hundratals glödlampor i träden. Man förstår att många ser fram emot festdagen! Det vankas också stora födelsedagshyllningar till tre lokalinvånare som fyller 50 och 60 år, så sommaren 1926 verkar bli festlig och idyllisk.
En penningtvist på riksnivå det här året som följs av lokalbefolkningen rör Flickan från Paradiset – en sedan länge förlorad film från 1924 som till stor del spelats in i Stora Skedvi – och äger rum mellan manusförfattaren Henning Ohlson och producenten Lars Björck. Andra nyheter från bygden är om en död älgko som hittats i ett vattenfyllt gruvhål, en penningstöld från hemmansägaren Albenius och så en cykelolycka som slutat med benbrott. En mer udda händelse är när stackars Gustaf Berg vid en misslyckad tjurkastration får flera ben brutna, men mer dramatiskt än så blir det oftast inte. I alla fall inte förrän denna sommardag den 17 juli 1926.
Liemannens skörd
Det som händer den här dagen är att skördefolket från Frimodigs gård (i södra Kyrkbyn) befinner sig vid en så kallad utäga – alltså en del av jordbruksfastigheten som ligger på avstånd från själva gården – nära Johannesberg. Inget är ännu utöver det vanliga och det verkar bli en högst ordinär arbetsdag, men snart ändras allt. För klockan 12.30, när arbetarna ska köra in hö i en lada, kan dagen inte längre kallas ordinär.
Då dörrarna öppnas slår en hemsk lukt emot dem i sommarvärmen, för där på golvet ligger en starkt förruttnad kvinnokropp på en utbredd grå filt. Hennes ålder tros vara runt 30 till 40 år men är svår att bestämma eftersom förruttnelsen gått så pass långt. En beskrivning i Södra Dalarnes Tidning berättar att ansiktet är borta och att man bara ser tänderna. Det är en hemsk syn som drabbar de oförberedda lantarbetarna. Hedemoras landsfiskal Axel Styvén och doktor Adolf Hallrup tillkallas omedelbart för att ta hand om fallet. Vad har hänt och vem är den döda kvinnan?
Det är tack vare klädseln man drar slutsatsen att den döda är en kvinna. Hon beskrivs som förhållandevis välklädd och hennes huvud vilar mot halm, ett par vantar, en svart hatt och en kappa. Kappan är gråbrun och av enkel kvalitet. Dessutom bär hon en svart skinnboa, brun kofta, blå blus samt svart klädes- och underkjol. Kvinnan är ovanligt lång för sin tid och uppmäts till 175 centimeter, vilket borde kunna underlätta identifieringen. Kvinnans svarta skor – storlek 42 – och strumpor står prydligt bredvid hennes döda kropp. I en av skorna sticker ett ofrankerat kuvert upp med påskriften ”Kokerskan E… Svensson”, själva förnamnet är oläsligt men polisen gissar på Elna eller Elsa.
Bredvid kroppen ligger också kvinnans handväska innehållande en tandborste, nagelborste, ett damur i silver med guldkanter och lång kedja, ungefär fem kronor i kontanter, en spårvägsbiljett från Stockholm, två medicinflaskor, ett fotografi på en villa, samt ett oidentifierat pulver. En av medicinflaskorna noteras vara tom. I handväskan hittas några papperslappar med adresser och nummer på som Brevik 308, 4619, 102 Drottninggatan samt Sveavägen. De utgör bra ledtrådar för polisen som ska nysta i mysteriet. Misstankarna riktas snart mot ett självmord då flaskorna och pulvret pekar i den riktningen, men allt måste ändå utredas för att utesluta att en mördare går lös i bygden.
Ett mysterium
Hur länge den döda kan ha legat på filten i höladan är oklart, men en gissning ligger på mellan tre till fyra veckor i sommarvärmen. Ladans ägare har på senare tid vid två tillfällen befunnit sig där ute vid sådden, och det är med ledning av hans uppgifter som man gör gissningen om tiden för kvinnans död.
Ägaren har för övrigt kusliga uppgifter som han nu i efterhand funderar över, men just då inte tagit någon notis om. Vid två besök har han nämligen tyckt sig höra svaga knackningar inifrån ladan, men inte brytt sig om att kontrollera saken då han trott det var inbillning. Nu framstår allt dock i ett helt annat ljus, kan kvinnan vid tillfällena rentav ha varit vid liv och försökt meddela sig med omvärlden för att få hjälp?
Liket förs till bårhuset vid Stora Skedvi kyrkogård för obduktion, nu har myndigheterna fått ett mysterium på halsen. Men ganska snart tror sig landsfiskal Styvén ha löst gåtan med kvinnans identitet, hon ska vara Elsa Maria Svensson från Laxarby socken i Dalsland.
Obduktion utan tydliga svar
Tisdagen den 20 juli obduceras kvinnan av Hedemoras stadsläkare Erik Atterström, närvarande är också doktor Hallrup, landsfiskal Styvén och fjärdingsman Janne Gustafsson. Den sistnämnda känd som en mycket duktig skytt och involverad i den lokala skytteföreningen, han har dessutom deltagit i sommarolympiaden i London 1908. Obduktionen tar över fem timmar men ger inte någon klar dödsorsak. Att hon inte dött av yttre våld är doktor Atterström däremot säker på, i övrigt inget säkert sägas.
Man sänder organdelar till Medicinalstyrelsen för att om möjligt kunna fastställa dödsorsaken. Hypotesen är dock självmord – medicinflaskorna och pulvret tyder på det – så även den fulla flaskan skickas iväg för analys. Kroppen begravs sedan efter obduktionen och nu återstår bara att invänta provsvaren. Ja, och så måste polisen utröna vem den döda egentligen är. Landsfiskalens identifiering av kvinnan visar sig nämligen ha varit förhastad, för snart inser man att det inte kan vara Elsa Maria Svensson från Laxarby.
Utredningen är alltså tillbaka på ruta ett igen och tydliga svar saknas. Inte heller papperslapparna med adresser och nummer har lett till något genombrott i utredningen. Och i väntan på svar så fortsätter livet ändå att gå sin gilla gång i bygden, för den som sett fram emot hembygdsföreningens fest blir det dock en missräkning. Dagen för festen sätter ihållande regn stopp för alla aktiviteter som istället skjuts upp till den 3 augusti.
Genombrott
Den 29 juli kan Södra Dalarnes Tidning rapportera om ett genombrott i polisens utredning angående den okända kvinnans identitet. Det som gett resultat råkar vara fotografiet av villan man hittat vid liket. Kvinnan verkar vara kokerskan Edla Maria Otilia Svensson, född den 22 maj 1888 i Vimmerby landsförsamling. Villan tillhör Edlas syster Sigrid Karlsson – gift med banvakten Emil Karlsson i Mörlunda – som omedelbart känner igen fotografiet. Det finns i ett fåtal exemplar och har endast delats ut till familjemedlemmar.
Sigrid berättar att hon inte träffat sin syster på närmare två år men runt julen 1925 fått ett brev och livstecken. Systern arbetar då i Stockholm på pensionat Zander vid Artillerigatan, ett pensionat som bland annat används flitigt av deltagare under sommarolympiaden 1912. Snart börjar dock Edla arbeta hos fru Zander i Lidingö-Brevik, och det stämmer med lappen som hittats på liket.
Vilohemmet Borgen heter etablissemanget där man för hälsans skull endast serverar vegetarisk mat, vilket kanske innebär en viss utmaning för kokerskan Edla. Men Vilohemmet Borgen bär sig inte ekonomiskt och i februari 1926 tvingas man stänga. Kokerskan som nu är arbetslös i en tuff tid, för under 1920-talet råder lågkonjunktur, lämnar sina saker hos gårdskarlen på platsen och säger till honom att hon ska återvända för att hämta dem senare.
Men återkomsten dröjer och till slut blir hennes forna arbetsgivare orolig och anmäler det hela till polisen. Är det nu som Edla inte bara försvinner från Lidingö utan även de levandes skara? Nej, hon återvänder faktiskt i mars månad för att hämta sina saker. Det sista Edla säger innan avfärden är att hon fått arbete på landsorten och nu ska resa dit. Och där slutar spåren innan hon märkligt nog dyker upp i södra Dalarna.
Tiden i trakterna av Stora Skedvi
Men varför hamnar Edla i Stora Skedvi, hon som är från Vimmerby och inte har någon koppling till platsen? Kanske är det så att hon lovats anställning i trakten eller bara tänkt söka något där, men i efterhand kommer inga uppgifter fram som tyder på att hon faktiskt arbetat i bygden. Eller så ljuger Edla för gårdskarlen, för att slippa skammen av att vara utan anställning, och driver runt som ett löv i vinden i väntan på slutet.
Något vi med säkerhet vet är att Edla dyker upp i trakten någon gång under tidig vår, troligen i april månad, och att saker snabbt går utför. På Valborgsmässoafton påträffas hon av några pojkar liggande under en bänk vid Lissklacken ovanför Pungmakarbo. Pojkarna uppmanar Edla att hitta någon varmare plats att sova på, och säkert passar de även på att driva med henne. Under maj månad hittar kokerskan så småningom bättre husrum i ladorna runt Vålängarna, där hon en dag också upptäcks av ägaren. Han blir dock inte arg utan känner medlidande med den förvirrade kvinnan och bjuder på kaffe. En glimt av medmänsklighet i hennes sorgliga belägenhet.
För det verkar som om Edlas psykiska hälsa raskt försämras i takt med att hon tappar livets fotfäste. I efterhand beskrivs Edla av människor hon stött på i trakten som konstig och folkskygg. Hon försöker hålla sig undan och svarar undvikande på tilltal. Efter ett tag syns kokerskan inte längre till och man antar att hon helt enkelt vandrat vidare, vilket på sätt och vis stämmer.
Säters hospital
Frågan man kan ställa sig är om om Edla möjligen tas in på närbelägna Säters hospital under en kortare period för sina psykiska problem? Det skulle kunna förklara varför hon befinner sig i trakten och den uppenbart tilltagande psykiska sjukdomen. En rymning kan dock uteslutas eftersom ortsbefolkningen inte kopplat ihop henne med någon sådan incident.
Ett problem med den här hypotesen är att ingen journal över Edla finns bland arkivmaterialet som bevarats från sjukhuset. En annan tanke är då möjligheten att hon velat bli intagen men inte blivit det. Det mest troliga är dock att Edla befinner sig i trakten av en slump – möjligen för att söka anställning, kanske till och med på hospitalet – och att den skenande psykiska ohälsan bara råkar sammanfalla med att där finns ett närbeläget mentalsjukhus.
Oväntade svar
I väntan på svar från Rättskemisten går livet vidare i Stora Skedvi. Hembygdsfesten blir av den 3 augusti och besöks av 1 100 personer som får en stämningsfull avslutning med ljuständning. Bara några dagar senare hålls skytteföreningens fest vid Sturestenen, som även den får stor uppslutning då uppemot 500 personer dyker upp. Bio visas också under helgen, så det händer mycket roligt i bygden som kontrast till det hemska fyndet i höladan.
I september kommer äntligen besked, men överraskningen blir stor när Rättskemisten säger sitt om flaskans innehåll. Det är inte gift. Snarare vanligt vatten som hällts i en gammal medicinflaska och därför också luktat en smula av sitt förra innehåll. Det framkommer inte om man även testat den tomma flaskan, men inga prover tyder heller på att kvinnan tagit sitt eget liv då inga gifter hittas i hennes kropp. Allt pekar nu på naturliga orsaker.
Vad hände?
Det finns dock gifter som bryts ner ganska snabbt, så möjligen kan det röra sig om något sådant. Eller så har hon bara lagt sig ner och dött, vilket inte är alltför orimligt med tanke på hennes desperata situation. Hon måste ha frusit, hungrat och törstat. I kombination med fysisk sjukdom kan det ha orsakat hennes död. Bondens uppgifter om att han hört svaga knackningar från ladan tyder möjligen på att hon dött långsamt och inte i ett snabbt förlopp. Eller så är det bara knäppningar från byggnaden, alternativt ljud från råttor eller andra djur. Fantasin är ett mäktigt men opålitligt redskap.
En annan tanke som uppstår är om Edla rentav svälter ihjäl. För ingen mat finns i ladan och det är inte orimligt att tänka sig att hon blivit allt svagare och till slut bara lagt sig ner för att dö. Hon ger upp och tar på så sätt livet av sig, inte med gift utan med brist på livsvilja. En passiv dödshjälp. Ytterligare en sak som talar emot förgiftning är att liket inte uppvisar några spår av dödskamp. Något som borde synts om det rört sig om arsenik eller stryknin. Den tomma medicinflaskan var möjligen till för att lindra någon åkomma hon led av, eller så innehöll den också vatten. Det mystiska pulvret kan ha varit något så odramatiskt som vanligt huvudvärkspulver.
Det finns heller inget självmordsbrev eftersom polisen då givetvis hade dragit sina slutsatser, men tyvärr vet vi inte vad som eventuellt låg i kuvertet med Edlas namn på. Var det tomt eller innehöll det ett brev? Kanske fanns där orden från någon förlorad kärlek eller familjemedlem, det vore ändå ologiskt att spara ett tomt kuvert. Kanske läste hon innehållet gång på gång och drömde sig bort till en annan tid och ett annat liv, allt medan livet tog slut i ladan. Eftersom kuvertet inte var frankerat så har det levererats till henne personligen och inte skickats med posten, men kanske innehöll det bara betyg från tidigare arbetsgivare.
Med sig mot slutet – förutom brevet – hade Edla några få föremål hon måste ha varit fäst vid. Damuret i silver med guldkanter och fotografiet av systerns hus blev de sista länkarna till hennes tidigare liv. Edlas mödosamma livsvandring slutade i olycka och med sig i graven tog hon hemligheten om vad som egentligen hände där i ladan. Och det är svårt att släppa tanken på självmord eftersom själva platsen är så rituell på något sätt, med alla föremål prydligt placerade runt Edla. Så tillrättalagt. Svart på vitt visar dock Rättskemisten att inga gifter finns i kroppen, och med det får vi låta oss nöja.
Livet går vidare
När fallet avslutats fortsätter livet sin gilla gång i Stora Skedvi och ny kyrkoherde blir Lindman från Venjan, även tjänsterna som distriktssköterska och organist tillsätts. Landsfiskal Axel Styvén tvingas tyvärr uppleva ett mycket värre fall två år senare, ett hemskt familjedrama i Hedemora där 29-åriga Hildur Karlsson och hennes tre barn dör. Ett tragiskt fall som jag kommer att skriva mer om framöver. 1939 avlider landsfiskalen själv och får en storslagen begravning.
I takt med att tiden går bleknar också minnet av händelsen i ladan bort, inget kan i längden motstå förgängelsen och glömskan. Bara en bråkdel av historiens händelser förs vidare till nästa generation, fakta ändras och så småningom återstår kanske bara detaljer som inte längre stämmer med verkligheten. Så fungerar tiden och minnet, men i några få dokument finns ännu historien kvar om kokerskan Edla Svenssons tragiska slut i Stora Skedvi.
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 