Lilla Häggeby i Håbo kommun är en idyllisk plats där inget ont ska kunna hända, men i slutet av 1800-talet inträffade ändå något hemskt. Något som blev omskrivet landet över innan tiden och glömskan dolde spåren. Här är en berättelse om fattigdom, våld och psykisk ohälsa.
Häggeby och Åstorp
Häggeby landskommun upphörde att existera 1952 och uppgick i Håbo kommun. Där finns idag en medeltidskyrka, ett överflöd av runstenar, Statens biblioteksdepå (där Kungliga biblioteket förvarar alla svenska dagstidningar från 1851 och framåt), Sjönäs behandlingshem, den finska dansbanan i Varpsund, ett skolmuseum, Lugnets plantskola samt Rölunda gård. Och just Rölunda råkar ha en viss relevans för den här historien. Vi går tillbaka i tiden, långt tillbaka, till en tid då fattigdom och misär inte alls var ovanligt i landet.
Det är tidig fredagsmorgon den 26 juni 1891 i Åstorp nr. 1 på Rölundaåsen i Häggeby. Ett Häggeby som har ungefär 500 invånare. I Åstorp bor 54-årige torparen August Lindgren med sin 50-åriga hustru Stina Karlsdotter och 22-åriga dotter Anna Lindgren. Torpet lyder under Rölunda gårds arrendator K. J. Pettersson, och i hushållet finns även 26-årige torpardrängen Anders Eriksson som tjänstgjort i 8 månader. Till Åstorp har drängen kommit från Segersta i Övergrans socken, en inte alltför långväga plats från Häggeby.
Anna och hennes mor Stina går ut för att mjölka korna. Det är den eviga morgonrutinen som måste utföras varje dag, och ett i längden mycket påfrestande arbete som kan ge nervskador i händerna. Av Ivar Lo Johansson kallat för ”den vita piskan”, främst då i samband med de statarkvinnor som tvingades mjölka tre gånger om dagen. När kvinnorna är klara tar Stina mjölken till mejeriet på andra sidan bron som överbryggar Varpsundet, ett avstånd på lite mer än en kilometer.
Medan modern levererar mjölken går Anna hem till torpet där hon märkligt nog möter drängen Anders, för vid den den här tiden på dagen borde han rimligtvis befinna sig på Rölunda gård. Hon noterar också att han dricker brännvin ur en butelj istället för att gå iväg och arbeta. Anna är dock mer plikttrogen och utför sina sysslor i hemmet medan Anders hinner sänka fyra supar. Drängen går sedan ut ur stugan med flaskan och ställer den vid logen.
Sommardåd
Inte lång tid efteråt hörs förtvivlade rop på hjälp i skogen vid Rölundaåsen. En gumma i närheten skyndar fram och möts av en hemsk syn, för lutad mot en gärdsgård står Anna Lindgren alldeles nerblodad. Gumman ropar genast efter mer hjälp som anländer i form av tiotalet män, även de chockas av synen. Man gör sitt bästa för att stoppa blodflödet och bäddar sedan ner Anna medan provinsialläkare Ossian Norstedt tillkallas. Ossian som tidigare varit verksam i Grangärde förekommer även i ett annat fall jag skrivit om, Kvinnan i skogen.
Läkaren tvättar, syr och förbinder den likbleka och svårt skadade unga kvinnans sår. Åtminstone elva hugg räknar Ossian Norstedt till. Han ser till att Anna får transport till Uppsala för mer kvalificerad vård på Akademiska sjukhuset, men skadorna är svåra och ingen vet om hon kommer överleva. Någon som saknas i stugan är drängen Anders Eriksson som omedelbart blir efterspanad för det hemska dådet, under tiden gör läkarna sitt allra bästa för att rädda Annas liv.
Anders Eriksson
Vi stannar upp en stund i förloppet och tittar bakåt, för vad är det egentligen som ägt rum innan Anna hittats blodig vid gärdsgården? Själva gärningen gäller just nu mordförsök, men kan snart rubriceras som mord om inte offret repar sig. Polisen letar alltså efter en våldsman eller mördare som går lös i Rölundaåsens skog, man är också minst sagt ganska säker på mannens identitet. Det kan därför vara lämpligt att se vad den efterspanade drängen Anders Eriksson är för en figur.
Anders föds den 8 december 1864 i Holm i Uppsala län. Hans far är stataren – samt slöjdaren – Erik Eriksson och modern Anna Sofia Andersdotter. De upplevs som lite ”konstiga” och någon sorts psykisk problematik verkar förekomma. Exakt vad är dock oklart eftersom inga närmare beskrivningar av föräldrarna har överlevt till eftervärlden, mer än att de sägs vara konstiga men ärliga och att modern är baptist. Något som kan ha bidragit till den påstådda mentala ohälsan är faktumet att Anders två helsyskon dör i späd ålder av ”slag” och scharlakansfeber 1858. En förälders mardröm.
Anders växer upp med sin 10 år äldre halvsyster Anna Lovisa, och uppväxtförhållandena beskrivs senare som ”någorlunda godt”. Han bor hemma till 15 års ålder då han begår nattvarden och börjar tjäna på olika gårdar som dräng. Anders läser och skriver hjälpligt, men är en tyst och sluten natur. Precis som föräldrarna upplevs han som ”konstig”.
Anders är 169 centimeter lång, väger 65 kilo, har mörkbrunt hår och bruna ögon, ett stort ärr på vänsterhanden, några mindre vårtor, spetsig näsa och ett väldigt stort ansikte. Det är i alla fall så han beskrivs i arkivmaterialet. Ett fotografi från slutet av 1800-talet bekräftar det stora ansiktet. Enköpings Tidning beskriver honom dock den 22 juli 1891 som, ”en lång, mager, mörklagd person, med skum uppsyn”.
Innan stormen
Anders anländer till Åstorp den 24 oktober 1890 – det är den dagen på året då pigor och drängar kan byta arbetsplats, man skriver på för ett år i taget – och blir omedelbart förälskad i husbondens dotter Anna. Ja, han blir faktiskt mer eller mindre besatt av henne, men dessvärre är kärleken helt obesvarad. Hon känner ingen attraktion till drängen och har redan beundrare i socknen, Axel Lundin från Varpsund samt soldaten Hag. Annas mor Stina noterar att drängen alltid blir förargad när någon annan man pratar med dottern, men ingen verkar reagera så mycket på hans beteende. Gissningsvis beror det på att han inte tas på allvar och är lite av en löjlig figur i socknen.
Som ett sätt att hantera den obesvarade kärleken dricker Anders alltmer brännvin, men det gör inte saken bättre. Tvärtom. Att känslorna inte besvaras grämer drängen som har svårt att stå ut med tanken på att någon annan ska få Anna. En gång säger han rakt ut att han, ”skulle göra af med flickan, så att ingen annan kunde få henne till fästmö”. För Anna vill till hans stora frustration knappt prata med honom. Den 7 juni muttrar Anders till drängen Otto Johansson – när de går från dansen i Viksjö – att han, ”skola skjuta ihjel de djeflarne”, alltså Anna och hennes föräldrar. Då har nämligen Otto berättat att Anna pratat mycket med honom när de arbetat tillsammans några dagar tidigare, med Anders pratar hon knappt alls.
Anders, som helt saknar självinsikt om sitt märkliga och alltmer obehagliga beteende, blir mycket provocerad av det Otto berättar. Varför vill hon inte prata med honom? Och varför vill hon inte bli hans fästmö? En vecka innan midsommar kommer nästa hotelse från Anders, då riktad till Annas mor Stina. Till henne säger han att både hon och dottern ska dödas, något som får Stina att ilskna till och säga några sanningens ord till drängen. Hon förmanar honom och varnar för att han då kommer hamna i fängelse, men tar inte hotet på allvar.
Anders säger att han struntar i om det blir fängelse, han kan ändå hitta en mycket bättre kvinna att gifta sig med efter avtjänat straff. På midsommar – fram till 1953 infaller midsommardagen alltid den 24 juni – säger han till Stina, ”om jag gör af med Anna så blir jag väl halshuggen”. Men modern tar inte orden på allvar den här gången heller utan svarar avvisande, ”nej, inte tror jag någon blir halshuggen för en fattig torparflicka”. Anders uppför sig minst sagt märkligt, men ingen är rädd för honom.
För hur obehagligt allt än framstår som i efterhand tar varken Stina eller någon annan hotelserna på allvar. Anna själv verkar mest vara irriterad på Anders som hon därför ignorerar, och irritation är också vad han väcker hos andra. Den här midsommardagen när Anders återigen hotar Stina begär han förskott från Annas far, tanken är att drängen för de pengarna ska åka till Uppsala för att köpa en revolver. Förskottet nekas, vilket nog är lika bra eftersom han tänkt använda vapnet för att skjuta Anna och hennes föräldrar.
Attacken
Det är inte bara på sin fritid som Anders agerar konstigt, även i arbetet gör han lite som han vill. Den ödesdigra dagen – den 26 juni 1891 – lyckas Anders reta upp sin husbonde August genom att vägra gå upp lika tidigt som alla andra drängar under Rölunda gård. Det finns nämligen en överenskommelse med arbetarna om att de ska stiga upp klockan 3 på morgonen för att slippa undan den värsta sommarhettan på dagen. I gengäld slutar de också tidigare. Anders går dock upp först klockan 5 och får som straff det tunga arbetet med att skyffla torv, men vägrar och går istället till Anna i torpet.
Där tar han som ni vet några supar och frågar sedan Anna om hon är ond på honom för att han inte gått till arbetet, och det är hon men svarar ändå nej. Det enda Anders gör nu är att gå in och ut ur stugan vilket till slut får det att brista för Anna. Hon utropar, ”du kunde väl gå ut och arbeta du som de andra och ej gå här och göra ingenting”. Men Anna är inte är rädd för Anders, annars skulle hon inte stanna kvar i stugan och vända ryggen till honom. Hon tycker bara att han är irriterande.
Anders går ut igen men kommer strax tillbaka och smyger sig på Anna medan hon sopar golvet. En kökskniv från spiseln är snart i drängens hand när han med sin vänstra hand griper tag om Annas hals och hugger mot hennes ögon. Men huggen missar och tar strax nedanför det avsedda målet. Anna slåss för sitt liv i en dödens brottningsmatch där Anders är den starkare parten. Hon hamnar mot en koffert och får motta flera hugg mot ryggen och axlarna. Sammanlagt elva hugg delar drängen ut.
Snart rör sig inte Anna mer och gärningsmannen lämnar henne badande i sitt eget blod, några samvetskval känner han inte. Nej, han verkar tvärtom nöjd över sitt verk. Men Anna är både listigare och tuffare än den mordiske drängen förstått, för när de sista huggen tar i hennes kropp lyckas hon med en nästan omänsklig kraftansträngning hålla sig helt stilla. Anders som tror att hon är död flyr medan Anna uppbådar sina sista krafter för att krypa ut till en närbelägen gärdsgård där hon ropar på hjälp.
Infångad
Som ni vet hör gumman ropen och skyndar dit längs en skogsstig, där hon faktiskt möter Anders som försöker dölja sina blodiga händer under förskinnet. Kniven har han kastat bort i skogen eller i närbelägna Mälaren. Vilken version som stämmer blir aldrig klarlagt eftersom kniven inte återfinns. Gumman får snart hjälp av männen som lite senare också möter den nerblodade Anders i skogen där han lugnt frågar, ”är hon död nu?”. En av männen som griper gärningsmannen är vittnet Otto Johansson.
Anders erkänner sig omedelbart skyldig men tyngs inte av några skuldkänslor, så när han får veta att Anna kanske inte kommer överleva säger han bara, “Ja, det kan allt hända, det”. Förhör hålls omedelbart med gärningsmannen som inte vill berätta för kronolänsman Rudolf Kjellén om motivet till dådet, den saken sparar han till rättegången i Bålsta. Så Anders häktas och transporteras till Uppsala länsfängelse i väntan på rättegång.
Rättvisans kvarnar börjar mala
Det dröjer innan det blir dags för rättegång, och orsaken till dröjsmålet är att man inte riktigt vet om Anders ska åtalas för mord eller inte. Så kritiskt är Annas tillstånd. Gärningsmannen visar fortfarande inga spår av ånger och vill mest veta om tiden han suttit häktad kommer räknas av på straffet senare. Det är som om Anders inte förstår allvaret av vad han gjort och att det faktiskt kommer få konsekvenser för honom.
Tisdagen den 14 juli rannsakas Anders i Bålsta vid gästgivaregårdens tingsställe, domare i målet är Erik Hagströmer och åklagare kronolänsman Rudolf Kjellén. Att kronolänsmannen agerar åklagare är vid den här tiden vanligt. Den misstänkte vädrar sitt missnöje över att behöva sitta häktad och frågar, ”ska jag sitta inne längre?”, vilket domare Hagströmer bistert bekräftar. Anders står fast vid sitt erkännande men förnekar att han planerat dådet i förväg. Det är dock något som vittnesmål ställer i tvivel. Själva handlingen säger han sig ångra, men få åhörare tror på hans ord.
Anders nekar till alla hotelser mot Anna och hennes föräldrar, förutom en av dem. Hotelsen han erkänner är den till Stina om att han skulle se till så Axel Lundin och soldaten Hag inte längre skulle vilja ha Anna. Alla vittnesmål till trots om mordhot så vidhåller Anders att han bara tänkt skada och vanställa Anna så ingen annan man skulle vilja ha henne, något mord var aldrig planerat. Men Ingen tror på förklaringarna.
Åklagare Kjellén begär uppskov för att se om Anna överlever. Kanske kommer brottet att bli mord och kanske kan man se vilka framtida men hon kommer få om sjukhusvistelsen slutar lyckligt. Domare Hagströmer går med på åklagarens begäran. Skulle Anna avlida är det stor risk för Anders att han får stifta bekantskap med skarprättare Anders Gustaf Dalmans vassa bila, och då besannas orden till Stina på midsommardagen. Han kan faktiskt halshuggas för mordet på en fattig torparflicka.
Rättegången fortsätter
Den 3 augusti fortsätter rättegången vid gästgivaregården i Bålsta, men inget nytt framkommer och åklagare Kjellén får ytterligare uppskov till den 22 augusti för att invänta läkarintyg om Annas hälsa. Men även den rättegångsdagen leder till ytterligare ett uppskov, denna gång den 23 september, då Annas hälsoläge är mycket ovisst. Bland annat tvingas läkarna operera hennes skadade lunga, något som på den här tiden är livsfarligt och medför stora risker för dödliga infektioner. Antibiotika finns inte ännu och hygienen vid operationer lämnar mycket i övrigt att önska.
Den 29 augusti rapporteras det från sjukhuset att Anna nu kan vistas uppe två till tre timmar om dagen, men hon är långt ifrån återställd – dessutom svårt vanställd i ansiktet – och farhågor finns om tillstötande komplikationer. Läkaren och överkirurgen Axel Westermark skriver intyg om skadorna. När rättegången återupptas den 23 september har Anna blivit sämre igen och man skjuter upp förhandlingarna till den 13 oktober för att se hur det ska gå. Vid det här laget är drängen Anders – som börjat förstå att handlingar får konsekvenser – inte längre så stursk.
Den 26 september får Anna komma hem från sjukhuset, då har hon vistats på den kirurgiska avdelningen mellan den 28 juni till den 18 september och därefter på den medicinska avdelningen. Hon lever men är svårt ärrad och har nästan ingen rörelseförmåga i sin vänstra arm på grund av muskelatrofi. Läkarna säger också att hon riskerar framtida problem med lungorna efter knivhugget som genomborrat vänsterlungan. Lungsäcken är inflammerad. En dyster förutsägelse är också att hon troligen kommer att få en förkortad livslängd på grund av sina skador. Framtiden ser inte ljus ut för stackars Anna.
Domen
Den 13 oktober faller domen mot Anders som får åtta års straffarbete och dessutom ska betala skadestånd på 200 kronor för sjukhusvistelsen. Ovanpå detta måste han årligen betala 100 kronor livet ut som kompensation för Annas permanent minskade arbetsförmåga. Anders – som vid det här laget blivit mer ångerfull – accepterar med darrande röst fängelsestraffet, men är missnöjd med skadeståndet som han säger sig inte kunna betala på grund av begränsade tillgångar.
Men domaren tar inte någon notis om det, den saken kunde Anders ha tänkt på innan han försökte mörda Anna. Rent krasst vet dock alla att den dömde troligen aldrig kommer kunna betala sin skuld till offret, han är inte direkt välbärgad. Anders medger i alla fall nu att dådet planerats flera dagar innan utförandet, suparna i stugan har han styrkt sig med för att kunna genomföra brottet. Så det finns egentligen inga förmildrande omständigheter som talar till hans fördel, att Anna lever är bara ren tur.
Annas fortsatta liv
Vanställd och skadad hade Annas fortsatta liv kunnat bli en ren tragedi, men så blir det inte. Den nio år äldre torparen Axel Lundin låter inte känslorna grumlas av överfallet och skadorna, tvärtom. Kärlekens låga brinner klar och Anders Erikssons djävulska planer om att ingen annan ska få Anna slår slint. Axel bryr sig inte det minsta om Annas ärr utan friar, och paret gifter sig den 11 april 1896. De lever ett tag i Varpsund och köper sedan gård i Vallby där man bor fram till 1927.
Allt tyder på att paret får ett gott liv tillsammans även om de aldrig får några barn. Om det är självvalt eller frukten av oförmåga vet vi inte. Den 1 januari 1928 avlider Johan, men Anna får mot alla odds ett långt liv och dör först den 23 december 1957. Hon är då nästan 88 år och lämnar efter sig tillgångar på över en halv miljon kronor, men eftersom Anna saknar barn testamenteras allt till personer som hjälpt henne på ålderns höst. Fastigheten tillfaller vaktmästaren Emanuel Jägerkvist med hustru, medan resterande egendom går till länsskogvaktaren Eskil Eriksson och hustrun Alma.
Nya Varvets fängelse
Vad händer då med Anders Eriksson? Jo, han avtjänar sitt straff i fängelset Nya Varvet i Göteborg, men beskrivs som ”i högsta grad oemottaglig för undervisning”. Under 1892 och 1893 är han närvarande vid anstaltens undervisning, men efter det kan man inte få honom att delta mer. Fängelsedirektören konstaterar också att den nye fången ”förefaller rå och grym”. Uppförandet under tiden på Nya Varvet är inte bra, fängelsebetygen pendlar mest mellan ”dåligt” och ”försvarligt. De två sämsta betygen.
Man kan också se att omdömet om hans psykiska hälsa försämras kraftigt under åren, och kanske är inte Anders på rätt ställe. Kanske skulle han behöva vård. Helt i tidens anda sitter Anders i ensamcell under det första året innan det så småningom blir dags att träffa andra fångar. Året i ensamcell räknas sedan av på den totala strafftiden med tre månader, också helt enligt praxis.
Anders arbetsvilja är inte stor och som rehabilitering fungerar straffet dåligt. År 1894 avlider fadern Erik och hur Anders tar den nyheten vet vi inte, att det underliga beteendet inte mildras av åtta års straffarbete vet vi dock. Det kulminerar den 25 oktober 1898 när Anders blir våldsam och som straff placeras i så kallad ljus cell under 30 dagars isolering. Han drabbas dock inte av mörk cell – vilket som namnet antyder är isolering i mörkret, dock under högst åtta dagar – eller fråntas sängkläderna, vilket också kunde hända. Tiden i isolering hjälper dock inte utan snart är han våldsam på nytt och döms den 22 november till att pryglas med 25 slag.
Frihet?
Klockan 15 den 19 juli 1899 är Anders åter en fri man och återvänder till det Häggeby han lämnat för så länge sedan. Man kan se i fängelserullan att direktören inte har något större hopp om Anders framtid. Under rubriken, ”Är anledning antaga allvarlig föresats om förbättring och framtida välförhållande?” blir svaret ”Nej”. Inte heller får han något stöd efter frigivningen eftersom inga tecken på bättring eller ånger synts. Åren i fängelse har märkt Anders som bara väger 57 kilo när han kommer ut, det är 8 kilo som försvunnit under vistelsen. Ett kilo för varje år.
Den forne drängen placeras på Häggebys fattighus vid Tinbacken, en byggnad från 1866 med fem rum och kök. 1902 vet man att där bor femton personer. Men Anders blir alltmer underlig och kommer med hotelser som givetvis skrämmer alla som minns överfallet 1891. Han känner sig förföljd och hör röster om nätterna. Vid de tillfällena svär Anders och slår i fattighusets väggar, men är åtminstone inte våldsam mot någon annan. Frågan är bara om det kommer hålla i sig. Mellan utbrotten är han dock dyster och slö utan någon vilja till att arbeta. Vad rösterna säger vill han inte berätta.
Snart nöjer sig Anders inte med att bara dunka i fattighusets väggar, utan börjar även slå sönder fönsterrutor på nätterna. En dag plockar han av någon dunkel anledning sönder sin bankbok. Sömnen för Anders och övriga boende på fattighuset blir av förklarliga skäl inte särskilt bra, och Häggeby fattigvårdsstyrelse inser att man måste göra något åt problemet. Så i februari 1900 kopplas läkare in för att undersöka Anders, och så småningom tas han in på Uppsala hospital.
Livet på institution
I början av vistelsen 1900 bryter difteri ut på avdelningen och Anders flyttas därför temporärt till Uppsala asyl, alltså avdelningen där de permanent sinnessjuka vistas. Under sina första år är en av medpatienterna ingen mindre än Gustaf Fröding som vistas på hospitalet mellan 1899 och 1905. Även konstnären Lim-Johan (Johan Erik Olsson) vistas där mellan åren 1904 och 1912. Något umgänge har de dock troligen inte, Anders håller sig mest för sig själv och ödslar inga sociala färdigheter på medpatienterna.
I början är han den idealiske patienten, lugn och lydig mot personalen men utan egentligt intresse för sin omgivning. Anders tidsuppfattning har också börjat lösas upp, han kan i början ange rätt år men har det svårare med dagar och månader. Patienten är dock medveten om var han vistas och varför. Till läkare säger han insiktsfullt om sitt nya liv, ”det är ju nu en ny tid”. Rösterna fortsätter att prata med Anders i sovsalen på hospitalet, men överläkaren lyckas inte få ur honom vad de egentligen säger.
I juni flyttas Anders över till asylen igen och den här gången inte som temporär åtgärd. Man ser ingen större utsikt till bättring efter att han diagnostiserats som schizofren, och ställer in sig på långtidsförvaring. Någon verksam medicin för de sinnessjuka finns inte ännu, och allt man kan göra är att skydda patienterna – samt i vissa fall samhället – från sig själva i en strikt kontrollerad miljö.
De tidiga åren
I augusti 1900 blir Anders våldsam på nytt och sparkar sönder sin säng, men försvarar sig med att han som sinnessjuk givetvis inte kan ha något ansvar för händelsen. En viss medvetenhet och rentav humor avslöjas av kommentaren, men nästa incident i september är inte lika humoristisk. Då överfaller och misshandlar Anders sin medpatient pastor Flodstedt, som står och predikar på avdelningen. När en tredje patient försöker avstyra misshandeln blir han klöst av Anders. Senare slår han sönder tallrikar vid en måltid men hänvisar återigen till sin sjukdom.
Våldsamheter och vandalisering fortsätter under året och 1901 flyttas Anders till Avdelning C för att tas bättre omhand. Han lugnar sig men slutar också arbeta under en period och vill vara ifred. Rösterna hör den forne drängen fortfarande. Man kan genom journalanteckningarna se att det går upp och ner under vistelsen, ibland arbetar Anders och utför de instruktioner han får medan det andra gånger inte alls går att sysselsätta honom. Om mordförsöket säger han bara, ”det är så besvärligt att tala om det”. Inget mer.
När året blivit 1903 avlider Anders mor Anna Sofia, så nu finns bara halvsystern med familj kvar. Men det finns inget som tyder på att han träffar vare sig föräldrar eller halvsyster under alla år av inspärrning, tillvaron fortgår utan några besök från världen utanför. År 1908 drabbas Anders av hög feber och blir mycket sjuk i långvarig lunginflammation, samtidigt som rösterna och vanföreställningarna tilltar där han tycker sig bli alltmer lik sin mor. Rösterna säger att han ska slå sönder fönstren, men Anders lyder inte.
När sviterna av lunginflammationen försvinner 1909 är det som om den sista aggressiviteten lämnat honom, och Anders börjar utföra innesysslor igen utan knot. Dock alltmer oengagerad och inbunden alltmedan han sjunker djupare in i sig själv. 1914 står det – när han återigen insjuknar i feber och hosta – klart att de tidigare lungproblemen berott på tuberkulos. År 1918 – mitt under den pågående pandemin av spanska sjukan – drabbas Anders av tyfus men överlever på nytt.
Resan mot slutet
Även om Anders fysiskt repar sig någorlunda så checkar han i gengäld alltmer ut från verkligheten, och 1919 konstaterar läkaren att patienten inte ens kan uppge sin ålder. Han är dessutom övertygad om att året är 1896 som upprepas i alla evighet. Mordförsöket på Anna förnekas och fängelsevistelsen var bara till för att han skulle ”kunna arbeta”. Ingen tror längre att patienten som kommit till hospitalet 19 år tidigare någonsin ska kunna lämna det, förutsättningarna för ett liv utanför sjukhuset verkar inte finnas.
Under de följande åren arbetar Anders ibland och orkar andra gånger inte, men han ställer inte längre till med några bekymmer. De dagarna är sedan länge förbi. Så blixtrar han till ibland och blir för ett litet tag intresserad av saker som vävning och att hjälpa till i köket. Dessa intressen håller dock aldrig i sig särskilt länge. Sina medpatienter har han inga problem att komma överens med, de är bara inte så intressanta. Med åren tilltar tecknen på demens och världen utanför institutionen verkar onåbar för Anders.
År 1931 förstatligas mentalsjukhuset och döps om till Ulleråkers sjukhus, men något som får mycket större betydelse för Anders sker 1938. Det är den så kallade familjevården som gör att han får lämna sjukhuset. Familjevården är en vård för patienter som inte längre anses behöva vara på mentalsjukhuset, men ändå inte kan klara sig själv. Idealet är att vården bedrivs av patientens familj, men om så inte är fallet kan han eller hon inackorderas på ett lantbruk mot en mindre ersättning. Och det sistnämnda är precis vad som som händer när Anders den 1 februari 1938 får komma till lantbrukare Engström.
Slutet
Han behöver dock hjälp med så grundläggande saker som att klä sig och fortsätter sjunka allt djupare inom sig själv. Anders orkar ändå med kortare promenader och återvänder alltid punktligt, men tiden arbetar emot honom. I maj 1940 måste han tas in på Ulleråkers sjukhus igen på grund av sviktande hälsa. Han försämras snabbt och blir till slut sängliggande i väntan på döden. Strax efter återkomsten till Ulleråker avlider halvsystern Anna Lovisa vid en ålder av 86 år, men om de haft någon kontakt genom åren vet vi inte.
Den 9 juli 1941 orkar inte Anders kropp längre med påfrestningarna och han dör av förstorad prostata och urinförgiftning, 76 år gammal. Vid sin död har Anders suttit inspärrad i 50 år och därmed levt två tredjedelar av sitt liv bakom lås och bom. Omvälvande händelser har gått honom helt förbi när institutionens fasta rutiner och låsta dörrar omslutit honom. Storstrejken 1909, första världskriget, kampen för rösträtt och demokrati, lågkonjunkturen på 1920-talet, omvärldens tilltagande totalitära tendenser på 1930-talet och så småningom andra världskrigets utbrott 1939, inget av detta märker Anders något av.
Och med tanke på hans mentala tillstånd intresserar dessa saker troligen inte honom särskilt mycket heller. Anders lever i sin egen alltmer förlorade värld fram till 1941, mer eller mindre ett tomt skal de sista åren av sitt liv. Han förvandlas gradvis från en mycket farlig man till den ofarliga spillra till människa, med föga intresse för omvärlden eller sig själv, som lever större delen av sitt liv på institutionen i Uppsala.
Tack till Roine Larsson i Häggeby för klargörandet om var Åstorp låg.
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 