Original finns det en hel del av i historien, och här ska ni få ta del av berättelsen om ett märkligt människoöde. Den så kallade Lötgubben som under många år bodde vid sin sjö.
Originalet
Idag säger inte namnet Lötgubben särskilt mycket om man inte råkar vara lokalhistoriskt intresserad och bo i Sundbyberg. Annat var det mot slutet av 1800-talet när han blev omskriven av tidningarna och lockade långväga nyfikna besökare till sin enkla bostad vid vattnet. Nu är de fysiska spåren av hans levnad borta, men berättelsen går fortfarande att utvinna ur kvarlämnade dokument. Följ med på en resa till originalet vid Lötsjön.
Johan August Löf
Gossen Johan August Löf föds i Hallsberg den 3 augusti 1826, och mot alla odds så kommer han att bevaras i historien långt efter sin död. Dock inte med sitt dopnamn som få nu känner till. Men dit har inte den här historien hunnit riktigt ännu, så vi tar en titt på Johans uppväxt istället. Föräldrarna är indelte soldaten Jacob Löf och Anna Lena Hallström. De får sammanlagt nio barn, men fem avlider under barndomen. Tyvärr en bister verklighet på den här tiden då döden ständigt är närvarande. Familjen som hela tiden är i rörelse flyttar runt i Ekeby – Kumla – för att försörja sig.
I kyrkboken ser man att Johans läskunskap är försvarlig, så han skiljer inte ut sig som svagbegåvad på något sätt. Det är annars prästerna inte särskilt rädda för att skriva i sina noteringar. Livet ut beskrivs att han bibehåller sin Vibydialekt, alltså från området i Närke och Hallsberg där han föds. Annars vet vi inte så mycket om Johans fattiga uppväxt då han inte berättar något om den i framtida tidningsartiklar. Men någon dans på rosor kan tillvaron inte ha varit.
Vi vet däremot att han 1846 lämnar hemmet för att arbeta som dräng på en gård i Bo församling. Dit kommer året därpå pigan Ingeborg Kärf, som i framtiden ska spela en stor roll för Johan. Långt senare påstås att Johan varit sjöman och ”kunnat gå långt”. Det finns dock inga spår i kyrkböckerna – som när det gäller honom är röriga med datum för ankomst och avfärd från platser – av en karriär till sjöss, men omöjligt är det inte att han en kortare period prövat sina sjöben. Signaturen K. R. – som vi ska återkomma till senare – berättar i alla fall att Johan är kock på ett lastfartyg som trafikerar Vänern.
Ingeborg och kärleken
I november 1854 hamnar Johan återigen som dräng i Bo församling. Där arbetar en gammal bekant från förr, den tre år äldre pigan Ingeborg Kärf, och snart händer det saker. Stora saker. För den 22 juni 1856 står äktenskap mellan drängen och pigan som funnit varandra i kärlek. Ofta ser man i sådana giftermål snart därpå ett litet barn komma till världen, men inte i det här fallet. Det är inget äktenskap av nöd utan som det verkar kärlek, och kanske har de älskat varandra ända sedan första mötet 1847. Efter äktenskapet flyttar de älskande tu till Folkströms bruk där Johan blir trädgårdsdräng.
År 1859 drar paret vidare till Jacob Olof Gripensvärds gård Rådan i Spånga, där Johan har samma arbete. Egendomen köps senare 1885 av Axel och Sofia Alms stiftelse för att härbärgera föräldralösa och värnlösa flickor. År 1861 är det dags för Lidingö och en lite tjusigare tjänst som trädgårdsmästare, åtminstone på papperet, för kanske skiljer sig arbetet inte så mycket åt från tidigare. Paret saknar rikedom men är respekterade och får omdömet ”god frejd” av prästen. Den ambulerande tillvaron fortsätter dock och paret hamnar så småningom i Råcksta, som ligger i nuvarande Vällingby.
Den 3 maj 1864 avlider Johans far endast 60 år gammal, märkt av ett hårt och fattigt liv. Johans och Ingeborgs hårda liv fortsätter dock och den 11 november samma år flyttar paret till Bromsten för en ny drängtjänst, men snart försvinner de till Ornö. År 1865 kommer så paret till Duvebol – Duvbo i nuvarande Sundbyberg, och det namn jag kommer använda i artikeln – där Johan går under beteckningen arbetskarl. Varken han eller Ingeborg vet om det ännu, men den här trakten ska bli deras hem för resten av livet.
Det nya livet
Livet är tufft för paret som åtminstone har varandra, men inget varar för evigt. När Ingeborg avlider den 10 juni 1876 på Serafimerlasarettet i Stockholm drabbas Johan av stor sorg . Dödsorsaken är en varhärd i bäckenet samt vävnadsdegeneration med amyloidinlagringar i njurar, mjälte och tarm. Exakt en månad tidigare har hans lillasyster Clara Gustava avlidit i lunginflammation, 32 år gammal. Nu står Johan ensam i världen. Långt senare berättar han för signaturen K. R. i Stockholmstidningen att svårigheterna med att få en bostad – något som tvingar honom att sova i lador och uthus – utmynnar i att Löfhyddan byggs.
Namnet Löfhyddan är en blinkning till dess bibliska betydelse – israelernas uttåg ur Egypten, beskrivet i Andra Moseboken – och såklart även att Johan Löf byggt den. Namnet tycker han är både roligt och passande. I artikeln daterar Johan byggandet till ankomsten från Närke, vilket skulle kunna innebära 1859 och flytten till Rådan eller 1865 när paret anländer till Duvbo. Av de alternativen är i så fall 1865 mer rimligt eftersom det är först då Johan och hans fru kommer riktigt nära Lötsjön. Även 1864 är tänkbart då man ett kort tag flyttar till Bromsten som inte ligger alltför långt från sjön, men inte heller Råcksta och Rådan är omöjligt långt bort. En annan konversation med signaturen K. R. verkar dock bekräfta att den snart rikskända bostaden byggs först efter hustruns död 1876:
Jag kom att fråga, om han varit gift. En skugga for då öfver det annars så leende ansigtet.
Stockholmstidningen 1898-12-24
– Ja, svarade han, och om min hustru lefvat, hade jag nog ej varit en så´n kuriös en, som jag nu är. Det var efter hennes död, som jag dref hitåt…
Tidsangivelser varierar också kraftigt i olika artiklar – samtliga av signaturen K. R. – om man räknar åren som Johan anges ha bott på platsen, allt mellan 1850- till 1870-talet. Det kan bero på att artikelförfattaren missförstått Johan Löfs berättelser om sin ambulerande tillvaro, eller så skarvar Lötgubben med sanningen. Kanske har gubben själv vid det laget blandat ihop kronologin. Vi kan i alla fall konstatera att han bör ha byggt sin jordkula någon gång mellan 1859 och 1876. Troligast är ändå 1876 med tanke på hustruns död, men helt säkra kan vi inte vara.
Och om han bygger Löfhyddan före 1876 sker det i så fall medan makan är vid liv. Antingen bor de båda där – vilket inte nämns i några källor – eller så har Johan den parallellt med en annan bostad som han och hustrun delar. Den här detaljen kommer vi aldrig att få svaret på, men när Johan blir bofast i Löfhyddan faller snart hans riktiga namn i glömska. Inom kort känner alla honom som Lötgubben. Innan vi går vidare kan det vara dags att granska mannen bakom signaturen K. R., den primära tidningskällan för Lötgubben. Vem är han?
Klas Ryberg
Bakom signaturen K. R. – även Ejnar – döljer sig litteratören Klas Ryberg, under några decennier bosatt i just Sundbyberg. Han föds den 30 juni 1843 – men i kyrkböckerna varierar datumet kraftigt – i Gingri socken (Borås) och får efter faderns tidiga död en fattig uppväxt. Dock har han läshuvud och kan tack vare en bättre bemedlad morbror studera vid Göteborgs högre elementarläroverk från 13 års ålder. Förhoppningar finns om att Klas ska bli präst – vid nio års ålder sägs han kunna bibeln utantill – men istället för en teologisk karriär hamnar Klas Ryberg inom den litterära yrkeskåren. Han är inte utan talang och får rentav beröm från den betydligt mer kände Viktor Rydberg – han kallar sig Rydbergs namne utan d – som ger Rybergs karriär en ordentlig skjuts.
Det är dock inte skönlitterärt som Ryberg når framgångar utan som skribent för olika tidningar. Han blir en erkänd röst under signaturen K. R. med bland annat sin vitt spridda Veckorapport från hufvudstaden samt Från Stockholms horisont. År 1880 blir han rentav den förste journalisten någonsin att intervjua en svensk statsminister, även om själva intervjun är ganska mager till resultatet. Så karriären går ganska bra, men vad viktigare är så finner han kärleken i prästdottern Therese Winborg (1840 – 1903). De två gifter sig 1871 och får fem barn. Familjen flyttar runt och bor länge i Stockholm innan de i april 1885 anländer till trakterna av Sundbyberg, nämligen Presttorp inom Bromma församling.
Tvåvåningsvillan har de köpt 1884 av en man vid namn Anders Petter Löfström, ytterligare en person vi ska återkomma till. Bostaden blir känd som Villa Ryberg och dit kommer många journalister samt politiker. Med en blinkning till Klas Rybergs yrke döps huset om från Presttorp till Presstorp, den mycket vitsiga ändringen kan man se i kyrkboken. Klas Ryberg beskrivs som en vänfast, vänsäll och godhjärtad man, och uppenbarligen intresserar han sig för personer i marginalen. Det är också han som fäster Lötgubben på pränt och på så sätt räddar hans minne till eftervärlden.
Den första artikeln om Lötgubben – då kallas han även Löven – publiceras den 20 juli 1885 efter att Ryberg råkat stöta på både kojan och gubben under en promenad. Journalisten skriver att bostaden på avstånd ser ut som en gigantisk myrstack, men så ser han röken som stiger upp mot skyn och förstår att det faktiskt bor någon där. Lötgubben, som inte alls är någon argsint eremit, bjuder in Ryberg i sin enkla bostad och på så sätt inleds en bekantskap som ska vara ända fram till gubbens död. Enligt Ryberg är det här Lötgubbens första ord till honom 1885:
– Detta är mitt hotell, sade han muntert; men inte är det hotell för resande. Var så god och stig in!
Dagens Nyheter 1895-12-09
Det är också från Ryberg som vi – i avsaknad av fotografier – har de enda existerande beskrivningarna av Lötgubbens utseende, även om de inte kan sägas vara särskilt smickrande. I Rybergs första artikel 1885 beskrivs gubben som ”en dvergartad liten gestalt, med någonting af mård i anletet”. Djurliknelsen går från mård till tupp när han tio år senare återigen beskriver sin bekants uppsyn så här:
Ja, nog såg han originell ut alltid! Mycket liten, med ett långt, smalt, magert ansigte och nedskjutande näsa, liknade han illusoriskt en gammal, ruggig tupp; man väntade hvilket ögonblick som hälst, att han skulle höja ett kuckeliku.
Klas Ryberg om Lötgubbens utseende i Dagens Nyheter 1895-12-09
År 1898 beskriver Ryberg istället Lötgubben som, ”denne lille figur med utseende af satyr, eller, kanske rättare, sylvan”. Ordet sylvan – eller egentligen silvan – kan förklaras med en mytologisk varelse som bor i skogen.
Löfhyddan
Men vi hejdar oss en stund och går tillbaka till byggandet av jordkulan. Exakt när Lötgubben sätter spaden i kullen där ängen möter skogen och gräver ut jordkulan vet vi inte, men vi vet hur. När kullen väl urholkats så släpas stenar samt vindfällen dit. En och annan stock från skogen slinker med trots att det egentligen inte är särskilt tillåtet, men Lötgubben bekymrar sig inte över sådana petitesser. Dörren, som består av hopspikade bräder med ett rostigt hänglås, placeras mot ängen. En hålväg med jordbankar på bägge sidor leder mot jordkulan. Taket består av torv, gamla bräder och granruskor.
Bakom kulan stupar skogen ner i terassform och på andra sidan sjön ser man Lötberget (nu med namnet Hallonbergen sedan lång tid tillbaka). Längs ena långsidan finns en öppning till jordkulans vind där diverse saker och mat kan förvaras. I jämnhöjd med marken installeras ett fönster som bitvis färgats rött, grönt och blått. Genom det ser man ner mot Lötsjön. Under våren och sommaren, när geranier växer utanför fönstret och sjön är översållad med vita och röda näckrosor, är där riktigt vackert.
Inne i kulan råder även under de ljusaste dagar en sort halvdager, och mörkertid fungerar ett ljus nedstucket i en gammal ölflaska som belysning. Doften av gran gör dock luften mindre instängd än vad den annars skulle vara, nästan behaglig. Inredningen i bostaden är ytterst spartansk och består av några rangliga stolar, ett lika rangligt bord, en soffa att sova i, en spis med bakugn och väggar tapetserade med Stockholmstidningar. Om väggarnas utsmyckning säger Lötgubben ”jag har alltid något nytt på tapeten” och skrattar.
Spiseln och skorstenen har gubben byggt ”af ganska välformade stenar”, och från hällen stiger röken upp genom ett fång som kan täppas till. Köksgeråden är mycket enkla och består av en sked, kniv samt några ler- och träkärl. Ett sorts bibliotek finns också på en träbräda ovanför fönstret med Nya Testamentet, psalmboken och en flaska brännvin från Reymersholmsbolaget. Flaskan kallas ibland Reymersholmstomten, en munter hänvisning till julens glädje som döljer sig mellan kork och glas. Ibland beskrivs dock flaskan som en fyrkantig sådan från Gustav III:s tid som gubben tagit med från Visby.
Livet vid sjön
Som ni redan förstått så tar Lötgubben materialet till bygget av jordkulan direkt från skogen i Duvbo, och det givetvis utan att fråga. Turlig nog för gubben så ser ägaren – major Johan Herman Liedholm – mellan fingrarna på detta beteende och vidtar inga åtgärder. Ja, han ser rentav roat på tilltaget och låter den märklige mannen som slagit sig ner vid sjön hållas. Det här är dock något som kommer att ändras i framtiden, men just nu är allt lugnt. Livet vid sjön är ändå ingen dans på rosor utan många bekymmer finns som måste övervinnas.
För även en eremit i skogen måste försörja sig på något sätt, det är trots allt 1800-talet och skyddsnäten försvinnande små. Förutom den snålt tilltagna hjälp fattigvården möjligen kan erbjuda. Fattigvårdsförordningen från 1871 gör det mycket svårt att få bistånd, och efteråt kan man bli återbetalningsskyldig samt ställas under husbondevälde. Men framför allt är det en stor skam för de flesta. Lötgubben har inga tankar på att förödmjuka sig utan sätter en ära i att själv klara sin försörjning. Så hur gör han då för att överleva? Jo, som ni vet har gubben lång erfarenhet av trädgårdsarbete, så under höst och vår arbetar han i flera av Sundbybergs trädgårdar. Men det ger inte mycket pengar.
En ytterligare inkomstkälla får Lötgubben sommartid tack vare en ranglig eka. Då skördas näckrosor från sjön som säljs i Sundbyberg – ibland beställer Frälsningsarmén där blommor till sina fester – samt i Stockholm på Hötorget. Han fångar också stora kräftor, som dock inte är särskilt välsmakande och ser ut som lerklumpar när de tas ur vattnet. Dessa säljs bara i ”Lerbyberg”, alltså Sundbyberg. Smeknamnet anspelar på hur lerigt och besvärligt det är på orten när regnet faller på gator och vägar. Även smeknamnet ”Sumpan” anspelar på ett sumpigt och lerigt område. Förutom kräftor och näckrosor fångar gubben gäddor som säljs i Sundbyberg. På vintern är det besvärligt om snön ligger djup, då tvingas gubben skotta sin hålväg för att komma ut.
Konflikten
Från skogen tar gubben även material till kvastar, viskor och vispar som också de säljs i Sundbyberg och på Hötorget. I huvudstaden betalar man bättre för varorna och dit går han alltid till fots, men om affärerna gått riktigt bra kan han ibland unna sig en tågresa tillbaka till Sundbyberg. Ryberg beskriver en av Lötgubbens vandringar till Hötorget:
Han ser ganska kostlig ut, den lille mannen, när han kommer Norrtullsgatan fram alldeles nedtryckt av sin börda från skogen. Han synes knappast. Det är som om Duncans skog vore ute på vandring. Det smala, åldriga tuppansigtet sticker emellanåt fram liksom hackande med näbbet på grenarne.
Dagens Nyheter 1895-12-09
Referensen till ”Duncans skog” kommer från Shakespeares pjäs Macbeth, där häxorna förutsäger att kungen ska störtas först när skogen marscherar mot honom. I december tillkommer ytterligare en inkomstkälla när Lötgubben sågar ner granar för att sälja inför julen. Den här välkomna extrainkomsten runt jul går delvis till att köpa brännvin från Reymersholmsbolaget så att julstämningen kan infinna sig i jordkulan. Alltså flaskan som står i biblioteket. Frågar han då skogsägaren om lov innan det huggs och sågas?
– Nej, det aktar jag mig nog för, svarade han.
Stockholmstidningen 1898-12-24
– Men hvarför de´ då?
– Jo, om jag ber, svaras nej, och då är jag ju förbjuden. Men ber jag inte, har jag ej fått något nej – och vet inte af något förbud.
För det är nu så att skogen bytt ägare – troligen runt 1881 – och han är inte road av Lötgubbens tilltag. Det går så långt att han hotar inkräktaren med att riva kojan, något som Ryberg indignerat rapporterar om i tidningarna första gången 1888. Kanske är det den rapporteringen som också gör att ägaren i slutändan inte vågar riva Löfhyddan. Vår Lötgubbe visar dock prov på humor vid ett tillfälle när patron Löfström – som Ryberg kallar honom och som han även benämns på sina ställen i kyrkboken – hotar med att riva bostaden:
– Äh, låt bli det, snälle patron, så skall jag göra patron något riktigt vackert, bad Löthgubben.
Stockholmstidningen 1898-12-24
– Hvad då? brummade patron.
– Jo, jag skall göra patron till min universalarfvinge!
Det replikskiftet visar att Lötgubben må ha haft dåligt med pengar men desto mer kapital i form av humor. Löfström byter då taktik och pekar på den stora brandfaran för hans skog med spis och skorsten så nära inpå. En inte alls orimlig farhåga som dock Lötgubben bemöter:
– Jag har bott här i tjugo år, svarade Löthgubben, och ännu har det inte burit till skogs med en enda gnista. För öfrigt har jag en egen brandkår.
Dagens Nyheter 1895-12-09
– Egen brandkår?
– Ja – Löthsjön!
Löfhyddan rivs inte så antingen ger patron med sig eller så är historien tillspetsad. Den så kallade patronens riktiga namn är Anders Petter Löfström (1831 – 1909), som spelar en mycket viktig roll i Sundbybergs historia. Tack vare honom dras järnvägen genom den plats han lyckas uppgradera från jordbruksbygd till köping, och Löfström blir en förmögen man genom kloka markköp. Det är tydligt av Rybergs skriverier att han inte alls tycker om den tidigare ägaren av Presstorp, det verkar rentav personligt. Om fiendskapen kommer sig av husköpet eller att Ryberg bara intensivt ogillar Löfströms hot om att riva Löfhyddan går inte att säga. Kanske finns andra motiv.
All kritik mot den djupt religiöse Löfström kanske inte heller är helt rättvis, under sin tid som ordförande i Sundbybergs kommunalnämnd mellan 1887 till 1891 driver han bland annat frågor om hälso- och fattigvård. Senare skänker han och hustrun en nybyggd fastighet som ska användas till barndaghem samt hem för personer med kroniska sjukdomar. När han säljer mark till arbetare för att bygga bostäder där ser han också till att priset inte är för högt. Löfström gör i slutändan inte heller allvar av sina hot mot Lötgubben.
Pressen mot Lötgubben lättar när Duvbo gård säljs till livmedikus Anselm Werner 1890, nu kan inte längre patron Löfström hota Lötsjöns okrönte kung. Doktor Frans Wilhelm Kjellman från Falun införskaffar Duvebols gård 1894, och har den fram till 1897 när Löfström köper tillbaka gården till sonen Elis, av Ryberg kallad ”arfvingen”. Men inte heller arvingen behåller gården länge utan säljer den 1899 till AB Egna hem på landet. Mer om den vändningen lite senare.
Anekdoter
Det finns flera episoder som visar på Lötgubbens humor, sanningshalten vet vi inte riktigt men roliga är de i alla fall. Ryberg skriver att hans bekant är en glad gubbe med ett muntert svar på varje fråga. I en historia har han varit på Hötorget för att sälja kvastar och viskor, men knappt fått något sålt. Trött och nedstämd beger han sig hem och går genom skogen när tröttheten kommer över honom. Lötgubben slår sig ner på en sten och somnar, kanske förekommer det rentav en slurk Reymersholm. Men plötsligt väcks han av att någon ruskar på honom och hotfullt skriker:
– Ge oss dina pengar, gubbe, annars slå vi ihjäl dig.
Stockholmstidningen 1898-12-24
Löthgubben skrattade.
– Ska´ ni rövfa mig? frågade han; det vore väl mer passande, att jag röfvade er. Jag har inte ett öre, men ni ha – långa fingrar. Godnatt karlar.
Därpå fick han larfva iväg oantastad.
Ungefär åtta dagar senare möter Lötgubben i Sundbyberg en kvinna som vill frälsa vilsna själar och tycker att han kan vara en lämplig kandidat. Hon inleder samtalet:
– Min vän har ni blifvit väckt?
– Jo något, frun. I tisdags natt, kl. 12 till och med.
– Tackad vare Herr…
– Åh ingenting att tacka för. De försökte att strypa mig…
– Du treenige Gud!
– Nej, det var tre röfvare istället. Men jag sa´till dem, att det vore mycket klokare att jag röfvade dem än de mej. Och det skall jag säga frun, att blev jag ”väckt” tisdags natt, så snarkade jag desto värre natten därpå.
Efter den betan tänkte man ej vidare på att söka göra Löthgubben till ett ”Guds barn”.
Historierna känns lite konstruerade, men det är i alla fall de som Lötgubben berättar för Ryberg. Det finns dock ännu en version av händelserna, och i den sker rånförsöket inte i skogen utan vid Solna kyrka. Omvändelseförsöket sker i sin tur på tåget från Stockholm till Sundbyberg. I båda versionerna av omvändelseförsöket framstår det dessutom som om Lötgubben inte befattar sig med Gud, men samtidigt har han Nya Testamentet och psalmboken i sin koja. Inga andra böcker. Det tyder ändå på en viss kontakt med sin skapare och kanske vill han bara inte veta av några irrläror. För övrigt en uppfattning som Klas Ryberg själv verkar ha. I kyrkboken ser man att Lötgubbens sista dokumenterade nattvard begås den 24 april 1876, inte långt innan hustruns död.
Vittnesmål berättar att Lötgubben helst skämtar och inte är en person som gärna pratar allvarliga saker. Kanske är det en reaktion på livets sorger med så många avlidna syskon och en älskad livskamrat som inte längre finns, eller så är han helt enkelt en genuint glad person som inte vill fokusera på det tunga i livet. Att han sörjer sin hustru Ingeborg är dock tydligt, den sorgen verkar han inte komma över. Annars ser Lötgubben det positiva i tillvaron och skämtar gärna med Ryberg om sina älskade årstider våren och sommaren:
– Det är allt roligt, när våren kommer, smålog han vid ett tillfälle, om bara inte den djädrans bofinken vore.
– Bofinken, hvad gör han för ondt?
– Jo, han slår sig ner om morgnarna utanför fönstret, träter på mej å säjer: ”Gubbetjuf, gubbetjuf”!
År 1879 avlider Lötgubbens mor, 79 år gammal. Det är tveksamt om de vid det laget haft någon kontakt på länge, men brodern Jacob Leander bor faktiskt relativt nära i Rinkeby. Kanske möts de ibland eller så är mannen som en gång var Johan Löf nu fullt tillfreds med att bo vid sin sjö och endast ha flyktiga kontakter med människor. Omvärlden är dock inte helt klar med Lötgubben som snart ska få knyta djupare band med en människa igen.
Vendla
År 1885 händer det nämligen märkliga saker i Löfhyddan, för plötsligt är inte Lötgubben längre ensam där. Nej, han får sällskap av en 40-årig kvinna och hon beskrivs mindre smickrande i Dagens Nyheter den 6 juli 1897 av Ryberg som ”en medelålders småländska, något konstig i huvudet”. Vem är hon då? Jo, Vendla Isaksdotter – en stor och stark före detta piga som nu hamnat helt snett i livet – föds den 2 april 1845 i småländska Åseda som dotter till arrendatorn Isak Magnusson och Lisa Jonasdotter. Av sju syskon avlider en syster endast sex år gammal och modern dör 1862 när Vendla precis fyllt sjutton.
I december 1865 lämnar Vendla Åseda för olika anställningar som piga i trakterna av Grödinge innan hon 1867 försvinner iväg till Enskede. Lika snabbt går återkomsten till Åseda innan färdmålet 1868 blir Botkyrka. Genom åren flyttar Vendla runt i en rasande takt och kyrkböckerna har svårt att hålla jämna steg. En anteckning från den här tiden är talande, ”Hon utskrefs till Sthm 16/9 71, men lär alldrig flyttat dit utan vistats i Löfsta oskrifven”. I Österlövsta kyrkbok ser man också att hon under några månader runt 1873 och 1874 vistas på Uppsala hospital för sinnesförvirring.
Vendlas psykiska problem kommer tyvärr inte att mildras under de kommande åren, men inom henne växer inte bara vansinnet utan också livet. Vendla är gravid och föder den 15 juli 1874 dottern Ida Sofia, fadern är okänd. Graviditeten kan säkert vara bidragande till hennes första sammanbrott på Uppsala hospital, livet som ensamstående mor på 1800-talet är inte enkelt även för den vid sina sinnens fulla bruk. Men tiden som mor blir kort och dottern avlider redan den 3 januari 1876 i luftrörskatarr. Under 1800-talet står döden ständigt på lur. I maj samma år lämnar hon Försäters ägor i Österlövsta för att ta sig till Stockholm och börja ett nytt liv.
Men livet blir inte bättre och den rotlösa tillvaron fortsätter när vi nu närmar oss en oåterkallelig vändpunkt. Vi är framme vid 1879 då Vendla lämnar Solna för att arbeta som piga på gården Rådan, samma plats där Lötgubben och hans hustru vistats från 1859 till 1861. Här kan man tydligt se att 1881 är året då Vendla slutar försöka passa in i samhället, hon överger sin tjänst och försvinner. Efter det har myndigheterna stora svårigheter med att få reda på hennes hemvist, så hon hamnar i registret över obefintliga.
Tre i Löfhyddan
Nu inleds år av kringflackande och hemlöshet, först 1885 återkommer Vendla i registren på grund av ytterligare en graviditet. Den 9 juli föds dottern Emma Sofia, men återigen är faderns identitet okänd och inga tecken finns på att han vill ta hand som sitt barn. Av allt att döma har Vendla under åren som gått funnits i trakterna runt Spånga och Lötsjön och troligen farit illa. Det är i det här läget som hon flyttar in i Löfhyddan hos Lötgubben, två original förenas i något som verkar vara vänskap men kanske också något mer.
Att Vendla får den här hjälpen glömmer hon aldrig och längre fram i tiden kommer möjligheten att återgälda vänligheten. Det kan inte ha varit en lätt tillvaro för en nyförlöst mor och hennes dotter i den lilla jordkulan. Inte särskilt hälsosam heller. För den 20 augusti 1885 avlider Emma Sofia i ”bröstsjukdom”, vilket troligen är tuberkulos. Godhjärtade människor i bygden samlar ihop pengar till svepning och kista så att den lilla åtminstone får en anständig begravning mitt i misären. Ett sorglig vittnesmål från Lötberget – alltså Hallonbergen – finns av flickans sista färd:
Ut från stugan trädde hon, modern, med den lilla kistan under armen. Hon började sin vandring genom skogen för att nå slätten och socknens kyrkogård. Där föllo de tre skoflarna mull.
Stockholmstidningen 1899-02-09
Vittnet den sorgliga dagen 1885 är Klas Ryberg som bara några månader tidigare flyttat till trakten, och han intresserar sig uppenbarligen för både omgivningarna och personerna. Tack vare honom finns också dessa gripande ögonblicksbilder från både Lötgubbens och Vendla Isaksdotters liv. Hur länge Vendla blir kvar i jordkulan vet vi inte, men så småningom flyttar hon ut och fortsätter sitt kringflackande och hemlösa liv i trakten.
Berömmelse
Lötgubben benämns ofta som någon slags eremit i tidningsartiklarna, men det är tydligt att han inte på något sätt undviker sällskap. Tvärtom. Han tycker om när besökare kommer till jordkulan och det blir möjligheter till prat och skoj. Berömmelsen ger också andra fördelar som Lötgubben inte har något emot, ibland skänker nämligen besökare pengar. En summa han räknar ihop till 17 kronor och 50 öre, alltså ingen jättesumma men ändå ett välkommet tillskott i den magra kassan. En ingenjör kommer dessutom förbi och lägger ett trägolv i jordkulan, så nu är det inte längre stampat jordgolv som gäller i bostaden. För Lötgubben får tidningarna gärna skriva så mycket de vill om honom.
Den sista tiden
Mot slutet av 1890-talet vacklar Lötgubbens hälsa och hostan blir allt värre, livet är inte lika roligt längre och det goda humöret bleknar bort. Brodern Jacob Leander avlider redan 1886, så efter det är alla familjeband borta. Det finns dock en person som aldrig glömt bort hjälpen hon fått av Lötgubben, Vendla Isaksdotter. Nu när hennes vän alltmer tacklar av flyttar Vendla in på nytt och tar på sitt eget vis hand om honom så gott hon kan, vilket kanske inte är riktigt tillräckligt för en åldring med tuberkulos.
Där gubben förr varit full av energi ses han nu stappla omkring i Sundbyberg och vandringarna till Hötorget upphör. Bofinken retar honom inte längre med sitt ”gubbetjuf, gubbetjuf” och inte ens kräftorna visar honom någon respekt. Detta sagt med den humor Lötgubben ändå har kvar trots sin dåliga hälsa. Vintern 1896 – 97 har han blivit riktigt dålig och ligger mest tills sängs medan Vendla gör sitt bästa för att ta hand om honom.
Men det kunde ej gå i längden; han höll på att förgår i elände. Genom vederbörandes läkares försorg fördes den sjuke till Serafimerlasarettet. Det var den första gången och den sista som ”Löthgubben” nödgades anlita fattigvården; jordkojan ligger inom Spånga kommun. När bofinken började sin treklang, när geranierna knoppades utanför kojans fönster, i jemnhöjd med jordytan, och när den lilla Löthsjön vaknade upp och började ”stimma”, fördes den gamle der han skulle dö.
Dagens Nyheter 1897-07-06
Det är alltså Klas Ryberg som via sin läkare ser till att gubben får komma till sjukhuset, men det är för sent. Den 15 juni 1897 avlider Lötgubben – Johan August Löf – 70 år gammal på Serafimerlasarettet, i dödboken kan man se att det beror på lungsot och ålderdomssvaghet. Hans död inträffar nästan exakt 21 år efter hustrun Ingeborgs frånfälle, och det är dessutom på samma sjukhus som de båda tar sina sista andetag. Sundbyberg är nu en profil fattigare och i Dagens Nyheter den 6 juli 1897 nämns att jordkulan ska jämnas med marken under året. Men så blir det faktiskt inte. Nej, ett litet tag till ska Löfhyddan få finnas kvar vid Lötsjön.
Lötgumman
Det som händer är att Vendla bor kvar i Lötgubbens jordkula och tar över hans verksamhet. Men gubbens död har en stor inverkan på henne, så några barn som kommit till kulan för att fråga om var traktens bästa blåbärsställe finns får se henne iklädd ett mycket speciellt förkläde. Det är tillverkat av kransband från kyrkogården med budskap som, ”Vila i frid” och ”En sista hälsning”.
Precis som sin vän tillverkar hon kvastar och vispar samt hugger granar till julen. Fysisk styrka besitter Vendla även om förståndet inte är lika starkt. I Stockholmstidningen den 9 februari 1899 benämns hon som ”Löthgumman”, en arvtagare till Lötgubben. I artikeln berättar Klas Ryberg om ett besök vid jordkulan julen 1898, alltså bara några månader tidigare. Utanför möter han Vendla som bär en enorm risbörda och bjuder in honom till bostaden.
Ryberg noterar att det är sig likt inomhus förutom att spritflaskan försvunnit och ersatts av boken Betraktelser öfver hela Kristi lidande och den korsfäste Jesu sju sista ord. Vendla har nämligen fått en uppenbarelse från Gud och vill nu vara en god kristen. Hon är också stolt över att klara sig själv utan någon hjälp från fattigvården, för Ryberg visar Vendla sin debetsedel – ett papper som visar hur mycket en person ska betala i skatt – på hela 45 öre. Artikeln avslutas i en positiv anda där Ryberg avfärdar Vendlas farhågor om att jordkulan ska jämnas med marken, ägaren vid Duvbo anses vara för human.
Undergången
Men Vendlas oro har haft fog för sig och i Sundbybergs och Solna Tidning den 27 oktober 1900 förmedlar Ryberg sorgliga nyheter. Jordkulan har rasat samman och takets vissnade granris skyddar inte längre mot vädrets makter utan ligger på marken. Att kulan till slut kollapsar är dock inte så konstigt med tanke på att Ryberg redan i sin första artikel om Lötgubben 1885 konstaterar att stockarna i bygget är ”ej så obetydligt murkna”. Att Vendla inte begravs levande är en stor tröst i eländet. Men redan innan Löfhyddan går under 1900 har en ny tid börjat i trakten, ett år tidigare påbörjas nämligen husbyggen i Duvbo som nu inte längre är orörd skog.
Vart Vendla tar vägen efter jordkulans undergång vet vi inte, men 1905 hamnar hon på fattighuset i Spånga. Där kommer hon dock inte att förbli särskilt länge utan avlider den 7 maj året därpå, 61 år gammal. Dödsorsaken anges som ”aftynad”, förlusten av friheten har kanske blivit outhärdlig och tillvaron på fattighuset en plåga. Därmed går både Lötgubben och Lötgumman in i historiens dimmor, två original som till sist får ro efter att ha levt stora delar av sina liv i samhällets utkant.
Efterskörd
Så sent som den 29 juni 1901 rapporteras det i Sundbybergs och Solna Tidning om ett midsommarfirande vid Lötsjön för 250 personer där Lötgubben faktiskt deltar. Ja, vi får anta att det är någon som spelar hans roll om det inte rör sig om en gengångare. Det visar i alla fall att han fortfarande lever i människors minne. I februari 1904 anordnas en skridskokarneval på Lötsjön där Lötgubben nämns i artiklar.
Vid det laget har Duvbo genomgått stora förändringar när aktiebolaget ”Egna hem på landsbygden” tagit över området. I Lötgubbens skog finns nu villor, vägar och grävda brunnar. På ett sätt är det kanske tur att gubben hunnit avlida innan hans hem förvandlas till något oigenkänneligt. Till och med ett badhus byggs vid den lilla sjön 1900 och planer dryftas om att leda dricksvatten därifrån. Det sistnämnda blir dock aldrig verklighet. På förmiddagen den 31 juli 1904 inträffar en tragisk händelse vid badhuset då arbetaren K. Johansson i övermod ger sig ut på djupt vatten utan att kunna simma. Han drunknar och för ett ögonblick figurerar Lötsjön återigen i tidningarna. Ett utkikstorn byggs på Lötberget och 1904 bor ungefär 1 500 personer i området, en mycket stor ökning på bara några år.
Lötgubbens levnadstecknare Klas Ryberg drabbas alltmer av hälsoproblem och när hans älskade hustru avlider 1903 tappar han helt aptiten på livet. Tilltagande ekonomiska bekymmer är inte heller något som stärker hälsan, så Ryberg säljer sitt Presstorp och flyttar in till huvudstaden där han tynar bort. Bostaden rivs någon gång mellan 1909 och 1910, och på platsen står idag ett stort bostadshus med samma namn. Klockan 5 på morgonen den 31 maj 1905 avlider Klas Ryberg 62 år gammal. Hans hädanfärd får stor uppmärksamhet i dagstidningarna, och begravningen på Nya Kyrkogården är välbesökt med många kransar från tidningar som Dagens Nyheter och Publicistklubben.
Personligheterna från Lötgubbens tid dör alla och försvinner så småningom mer eller mindre in i historiens dimmor, bara den lilla Lötsjön förblir på sin plats. Där sker många förändringar genom åren och till slut försvinner både badhus och utsiktstorn medan sjön långsamt växer igen. En uppryckning sker dock när hela området rustas och blir det välbesökta rekreationsområde som det är idag. Inga spår finns idag kvar av Lötgubben, men en gissning från Sundbybergs stadsmuseum om var Löfhyddan kan ha funnits är vid kapellet på kyrkogården. Så ta en promenad runt den vackra Lötsjön någon gång och gå sedan upp till gravkapellet. Glöm inte att skänka Lötgubben en tanke.
Källor
Kungliga biblioteket
Riksarkivet
Statens biblioteksdepå i Bålsta
Sundbybergs stadsmuseum
Svenska tidningar
Mer märkliga människoöden och kriminalhistoria finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 