Sjukdom, fattigdom, trångboddhet, spritmissbruk och orättvisor var vad vissa människor kunde förvänta sig av livet. Men det fanns de som bar bördorna med jämnmod och siktade in sig på något bortom det jordiska. Från syndare till pånyttfödd missionär, så kunde ödet se ut för en av alla de människor som växte upp i 1800-talets Sverige.
En predikants tillblivelse
Johannes Andersson föds i värmländska Långserud den 19 januari 1822 (i en del litteratur anges felaktigt den 26 maj), föräldrarna är Anders Nilsson och Stina Olsdotter. Så småningom tillkommer också fyra småbröder som fyller familjens stuga, samt en syster som dör i unga år. Det är fattiga förhållanden och ingen förväntar sig några stordåd av honom. Kanske en tjänst som dräng och så småningom hustru och barn, men inte något mer. Och där får man säga att förväntningarna kommer på skam, för nog låter Johannes höra om sig längre fram. Men det är att gå händelserna i förväg.
Johannes – som bland annat försörjer sig på gårdfarihandel – är ingalunda en särskilt from människa under ungdomsåren utan super och slåss. Hans senare svurne fiende, kyrkoherde Anders Lignell, anklagar honom också för smuggling över gränsen till Norge och obetalda skulder. Om prästens anklagelser stämmer vet vi inte, men i maj 1845 lämnar Johannes föräldrahemmet för att arbeta som dräng i Norge, och det är något som kommer få stor betydelse i hans liv. Ja, det är rent av livsavgörande för honom. Så här beskrivs hans andliga uppvaknande:
En natt sade han sig ha vaknat vid ett starkt sken i rummet utan att dock ha varseblivit någon eld. Förskräckt härav, uppsteg han och gick till fönstret. Då upptäckte han, att himlen hade spruckit mitt itu från väster till öster, så att det var en mycket stor öppning. Ur densamma nedkom liksom ett rep från himmelen till jorden, och på repet halade en korp ner från himmelen till jorden. Om en stund kom en duva på samma sätt. De båda fåglarna började slåss ganska häftigt. Korpen segrade. Kort därefter kom duvan tillbaka, och striden förnyades. Nu vann duvan.
Kyrkoherde Anders Lignells inlaga om Johannes Andersson vid visitationen i Kila den 13 november 1853.
Kyrkoherde Lignell är inte särskilt imponerad av Johannes Anderssons vision utan jämför den med sagor för små barn. Med visionen vaknar dock Johannes religiösa sida till liv och förblir vaken under resten av hans dagar, för nu tar livet en helt annan riktning än vad som var tänkt. Istället för att arbeta som dräng så kommer han att tjäna en annan och mycket högre herre framöver.
Hemkomsten
Vid hemkomsten till Sverige och Långserud under hösten 1852 är han en helt ny människa, fast besluten att sona gamla synder och omvända andra syndare. Troligen är det från Hauges lärjungar som gnistan till väckelsens eld har kommit. En del talar för att det särskilt är bröderna Kasa som med sina syner haft inflytande på Johannes. Johannes läser Guds ord – han blir alltså en del av den så kallade läsarrörelsen – för alla i grannbyarna som vill höra på, och hämtar från början det mesta av sin kunskap från Anders Nohrborgs postilla, en på sin tid mycket betydelsefull och spridd andaktsbok.
Johannes bor hos sin far som är arrendator på prästgården, men hans predikningar – ganska kärva sådana enligt ögonvittnesskildringar även om Johannes själv beskrivs som kärleksfull mot sina medmänniskor – är inte populära bland alla. En del jämför hans ganska oborstade stil i predikningarna med en annan Johannes – den mycket mustiga Johannes döparen – i citatet nedan ser ni ett prov på vår Johannes retorik:
Ja, go vänner, själarna skola nedrulla i helvetet på samma sätt, som, när en fårhop står på ett högt berg och träckar, perlorna rullar ner för det branta berget.
Citat från Johannes Andersson som 1860 nedtecknats av Kilas präst Olof Tenow
Det finns präster och församlingsmedlemmar som inte ser med blida ögon på hans verksamhet, för ännu råder konventikelplakatet från 1726 där bönemöten på andra platser än i kyrkan förbjuds. Stränga straff väntar alla som bryter mot förbudet, först böter och efter upprepade förseelser utvisning ur landet. Lagen som hävs först den 26 oktober 1858 och ersätts av en mildare variant – tio år senare sker ytterligare en uppmjukning – är delvis bidragande till den begynnande emigrationen från Sverige.
Kyrkoherde Lignell – som ni vet inte uppskattar Johannes särskilt mycket – beskriver hans talarstil så här:
Talaren i häftigt arbete med kroppen och dess nedböjning, famnande som ville han gripa än den ene, än den andre av de närstående eller fäktande med armarna upp och ned… gälla utrop och skriande, att människorna utan undantag äro så djupt sjunkna, att ingen enda kan bli salig, som ej av talaren och hans predikan blivit väckt.
Det beskrivs också hur kvinnor under sammankomsterna med Johannes svimmar, och en stund senare kvicknar till för att inför hela församlingen erkänna sina synder. Vår predikant kan med andra ord konsten att få människor på fall, åtminstone ser nog kyrkans präster så på saken.
Bakhållet
Prästen i Sillerud gör sitt bästa för att stoppa inkräktaren och skickar kronolänsmannen på honom. Ett biskopsförhör i Långseruds kyrka den 6 november 1853 visar sig vara rena bakhållet för Johannes, som tvingas fly för att inte gripas. Han beger sig till Norge men svårigheterna slutar inte där, och det händer att han på sina vandringar tvingas sova i diken. I norska Östmark 1854 stänger man in honom i en svinstia, men då tackar han bara Gud för att han som förtjänat att sova i helvetet fått en så oförtjänt bra sovplats. Männen som stängt in honom kommer av sig och släpper ut predikanten samtidigt som de muttrar att han är galen.
Johannes Andersson återvänder till Sverige och hembygden i början av 1854 en kort tid innan det blir flykt igen. Den här gången hamnar han hos sin släkting – kusin till Johannes far – Peter Fjellstedt (1802-1881), en präst som under många år missionerat utomlands och nu inlett en inre mission i Sverige.
Missionären
Johannes Andersson går i Fjellstedts missionsskola under två månader innan han skickas ut på uppdrag, så i början av december 1854 leder vägen till Grangärde och Ludvika i Dalarna där han under några år ska bli en välkänd person. Med sig har Johannes biblar och andra kristna skrifter till salu. Han läser också offentligt ur Bibeln och katekesen – många i trakten uppskattar läsningen eftersom de själva läser dåligt – men svarar även på frågor om innehållet. Det är i alla fall den officiella versionen från Fjellstedt, men i verkligheten predikar Johannes – i strid med alla lagar – en hel del i Grangärde. Ett Grangärde där brännvinet flödar. Poeten Dan Anderssons far Adolf berättar bland annat att kyrkobesökare tar med sig kyrkbrännvin i en flaska till gudstjänsten.
Det vittnas om att Johannes med sina framträdanden får många syndare att omvända sig. En av dessa är Erik Jansson Norin (1828-1894) i Bringsjöberg som enligt uppgift stått vid tinget inte färre än 22 gånger för fylleri och knivslagsmål. Han utmålas som traktens skräck men blir efter sin omvändelse istället ett föredöme. Norin har ett tungt liv även efter frälsningen och fyra av hans och hustrun Sara Ersdotters barn dör i tidig ålder. År 1870 emigrerar familjen till Minnesota där den omvände Norin avlider 1894.
En annan historia som berättas är om skomakaren som tidigare stulit läder från sina arbetsplatser, och nu gottgör detta genom att arbeta gratis för alla drabbade. Det omfattande superiet i Grangärde – man talar om 40 000 kannor brännvin årligen – minskar i takt med att gudfruktighet och moral ökar. I alla fall för ett tag. Men det är inte utan motstånd, för även här stretar präster och allmänhet emot. I tidningen Wäktaren den 3 oktober 1855 berättas det att Andersson möts av både entusiasm och hat, inslagna rutor och mordhot hör till predikantens mindre roliga delar av vardagen.
Men det är inget som avskräcker honom från att fortsätta Guds värv, vare sig myndigheter eller människor har större auktoritet än Herren själv. Wäktaren avslöjar att Grangärdes kyrkoherde – Carl Johan Söderström – uppmuntrat invånarna att misshandla Andersson när det inte finns några vittnen. Det bekräftas av andra källor och delvis av kyrkoherden själv. Den pånyttfödde Norin förundras över att någon som gjort så mycket gott för människor genom att omvända dem från synd ska få lida för att han läser Guds ord.
Anklagelser och vedermödor
I tidningarna skrivs det om otillåtna läserisammankomster och påståenden att Johannes sålt olämpliga böcker. Men den allvarligaste anklagelsen som riktas mot predikanten kommer från pastor Borgman som påstår att Johannes med sin predikan lyckats göra 16-åriga Maja Stina Larsdotter i Ludvika by sinnessjuk. Ja, till och med så illa att hon dör den 3 april 1855. I verkligheten har Andersson varit där och läst ur Luthers katekes för henne. Hon går sedan på bal och insjuknar i hjärnfeber några veckor senare. Det sprids också rykten om att Johannes predikningar i Värmland 1853 gjort tre andra personer sinnessjuka.
Predikanten åtalas tillsammans med elva andra – bland annat Erik Norin – 1855 av Justitiekanslern (JK) i Grangärde häradsrätt, och 1856 fastställs böter av Svea hovrätt. Högsta domstolen avslår en nådeansökan som dock konungen själv senare bifaller. Det här kan ses som konventikelplakatets sista dödsryckningar, för 1858 kommer en lagändring som avsevärt mildrar lagen. Johannes Andersson fortsätter sitt kall, dock på bekostnad av hälsan för 1857 insjuknar han en längre tid och tappar rösten.
Färden går vidare
I juli 1857 lämnar Johannes Dalarna och beger sig till den djupt troende baron Hans Henrik von Essen på Tidaholm där han blir något av dennes huspredikant. Hos von Essen får han också vila och tid att tillfriskna från sin sjukdom. Nu använder Johannes sin fristad i Tidaholm som bas för missionerande verksamhet i Västergötland, och 1858 ansluter han till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Vintern 1859-60 återvänder Johannes till Grangärdes bygder ett kort tag under en längre missionsresa.
Sin mission ger han aldrig avkall på men gifter sig så småningom med bonddottern Katharina Jansdotter (1825-1897) den 1 juni 1869. Paret bosätter sig i Gisslebyn i Långserud och predikanten omvänder många där, men ett stort antal avfaller också senare. Bara ett fåtal håller fast vid sin tro när Schartauanismen så småningom drar fram i bygden. Paret får aldrig några barn och kanske hade det inte heller passat in i Johannes kall. Han blir jordbrukare, hemmansägare och även ordförande i missionsföreningen så länge orken finns.
Slutet
Men den tuffa tiden som kringvandrande predikant har tagit hårt på hälsan och de sista åren ligger han ofta sängbunden. Johannes är dock inte den som klagar och vittnesmål finns om att han vid en svårartad tandvärk tackar Gud för den, han vill prisa honom för både gott och ont. Även döendets plågor tar han enligt uppgift med gott mod och citerar ständigt texter ur Bibeln på sin dödsbädd.
Johannes Andersson avlider den 8 oktober 1878. I dödsannonsen finns en text ur Jakobsbrevet 1:12. “Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom”, och man får nog säga att Johannes Andersson bestod provet. År 1952 reser man en minnessten över honom i Långserud där han benämns som ”Västra Värmlands apostel”, ett erkännande för alla hans vedermödor under det korta och hårda livet.
Tack!
Ett stort tack till Lars Rundqvist för inspiration och hjälp!
Källor
Kungliga biblioteket
Riksarkivet
Statens biblioteksdepå
Svenska dagstidningar
Mer märkliga människoöden och kriminalhistoria finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Diverse artiklar
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 