Rättsfall är sällan speciellt humoristiska, men visst kan det förekomma absurda inslag även om själva fallet oftast inte framkallar muntra miner. Det finns dock alltid undantag, som det här märkliga och unika fallet från början av 1900-talet. Vi kastar oss rätt in i den förlorade kärlekens juridik.
Spektaklet
Det är den 11 augusti 1913 i Stockholms rådhusrätt vid Riddarhustorget, en plats där allvaret brukar råda. Men inte idag. Nej, i rättssalen är stämningen uppsluppen när en 46-årig man från Söderbärke på klingande dalmål kräver justitieombudsmannen (JO) på ett stort penningbelopp. Inför roade åskådare och jurister visar dalkarlen till och med upp en egenhändigt skriven dom, men för att förstå vad som utspelar sig här så går vi tillbaka i tiden med hjälp av gamla rättsprotokoll, kyrkböcker och dagstidningsartiklar.
Viktor Emanuel Östlund
I lilla Nor, som ligger i Söderbärke, föds pojken Viktor Emanuel Östlund den 6 februari 1867. I kyrkböckerna varierar dock tidpunkten en aning. Enligt de första årens noteringarna är han född den 6 januari – vilket verkar vara en sammanblandning med faderns födelsedatum – för att från 19 års ålder istället anges som född i februari. I födelseboken står också mycket riktigt datumet den 6 februari, så man kan med fog säga att Östlund redan från tidig ålder omges av en viss förvirring.
Viktor Emanuel Östlunds 41-årige far Johan är sadelmakare och den 37-åriga modern heter Brita Carin Ågren. Det framgår inte av några källor hur föräldrarna är som personer, men Viktor Emanuel Östlund är – som man diplomatiskt brukar säga när det speciella inte alltid är positivt – en ganska speciell person. Han är någon som kommer att gå sina egna, och i högsta grad oförutsägbara, vägar i livet.
På Östlunds tid måste alla män mellan 21 och 32 år göra en sorts värnplikt – som ett komplement till indelningsverket – på 42 dagar, men det slipper han undan. Kanske ratas han eller så saknas lusten att rycka in i det militära. Det är vid den tiden inte ovanligt att på olika kreativa sätt försöka komma undan exercisen. Med det sagt är Östlund inte obegåvad utan besitter en viss talang för siffror och ekonomi. Det dröjer dock innan han är redo att lämna barndomshemmet för att skapa sig ett liv på egen hand.
Livet kan börja
När Viktor Emanuel Östlund den 5 januari 1889, som 21-åring, lämnar hemmet för att klara sig själv i den stora världen är det som handelsbokhållare – även benämnt handelsbiträde – han får anställning. Men särskilt långt tar han sig inte, endast till Norberg lite drygt tre mil bort och gården Lilla Höjen (nära nuvarande Elsa Andersons konditori). I Norberg börjar han arbeta för handlare Per Andersson och blir kvar i över två år. I oktober 1891 återvänder Östlund till Söderbärke där han får samma sorts arbete hos handlare Per Olov Fröström. En anställning som Fröström bittert ska få ångra.
Vid tidpunkten när Viktor Emanuel Östlund börjar arbeta hos handlare Fröström är den sistnämndes dotter Alma bara fem år, men hon kommer att få en central roll att spela framöver i den här märkliga historien. Det här är dock ingen berättelse om pedofili utan mer om besatthet och vanföreställningar. Mer om det snart. Östlund må vara en speciell personlighet men utför uppenbarligen ett bra jobb och blir kvar hos handlaren i många år. Han verkar trivas där och är kanske rentav tillfreds med sitt liv.
Förändringens vindar ska dock snart blåsa när de obarmhärtiga krafterna tiden och liemannen så småningom upplöser den enda riktiga familj Östlund har kvar, föräldrarna Brita och Johan. Den 21 juli 1897 avlider modern i hjärnblödning 67 år gammal, och den 27 juni 1901 dör fadern i något som kallas ”hjärtlidande” vid en ålder av 75 år. Här kan vi bara spekulera i om dödsfallen gör Östlund ännu mer speciell, några källor för det finns tyvärr inte även om tanken inte är långsökt.
Uppbrottet
Den 20 mars 1902 slutar Viktor Emanuel Östlund sin decennielånga anställning hos Fröström och flyttar till det ärvda föräldrahemmet i Nor. Han är då 35 år gammal. Men slutar Östlund i butiken bara för att bli hemmansägare eller ligger något annat bakom? Det finns faktiskt viss anledning att misstänka att Östlunds avfärd har med Alma att göra, för kanske börjar han bli lite väl intresserad av henne. Exakt när det börjar vet vi inte men hans intresse är ändå, som ni snart ska få se, väldokumenterat.
Alma
Alma Fröström föds den 30 juni 1886 och är som ni vet inte mer än fem år vid Östlunds ankomst till faderns butik. Rimligen visar han inte henne något större intresse då men vid tiden för hans avfärd 1902 har något hänt. Sedan 1892 är minimiåldern för kvinnor att ingå äktenskap 17 år, dessförinnan behövde en kvinna inte vara äldre än 15 år. För mannen gäller 21 år som minimiålder. Ur Östlunds synvinkel behöver han alltså bara vänta till den 30 juni 1903 innan ett äktenskap med Alma blir fullt möjligt. För henne vill han gifta sig med. Problemet är att vare sig Alma eller fadern tycker att det är en bra idé.
Viktor Emanuel Östlund gör flera försök att fria till Alma men får på båten varje gång, så de flesta män skulle till slut ha fattat vinken. Men Östlund är inte som de flesta män utan börjar nu uppleva verkligheten på ett helt annat sätt än resten av omgivningen. För enligt Östlund ingås under våren 1904 en överenskommelse med handlare Fröström om att han och Alma ska gifta sig. Ett problem är att Fröström inte alls känner till överenskommelsen och aldrig i livet heller skulle ingå en sådan. Alma är fri att själv välja sin framtida man och då helst inte en underlig 37-årig före detta handelsbokhållare.
Paulina
Men Alma är inte den enda kvinnan i vad som får sägas vara Östlunds fantasier, även en Paulina Bergström ska dras in i en trasslig och unik historia. Paulina föds den 8 juli 1878 i Hemshyttan i Söderbärke och är alltså drygt elva år yngre än Östlund, att jämföra med de nitton åren som skiljer till Alma. Hon är dotter till bergsmannen och nämndemannen Anders Bergström. I Östlunds föreställningsvärld vill Paulina gifta sig med honom, men eftersom han är inställd på Alma och litar på ”överenskommelsen” blir det inget giftermål mellan dem.
Med allra största sannolikhet är inte heller Paulina ett dugg intresserad av Östlund, men objektiva fakta spelar allt mindre roll i hans allt märkligare föreställningsvärld. En sak som kommer få stor betydelse framöver är att Paulina enligt Östlund har en förmögenhet på 60 000 kronor (nästan fyra miljoner i dagens penningvärde) som kan bli hans vid ett äktenskap. Kom ihåg den detaljen. Det gör i alla fall en viss Östlund.
Sveket
Medan Viktor Emanuel Östlund fortsätter att fria till sin tilltänkta hustru Alma gifter sig Paulina Bergström 1908 med Per Persson, och paret får en dotter 1910. Det här giftermålet är också en detalj ni ska lägga på minnet. Alma fortsätter att avböja äktenskap med Östlund och den 31 maj 1909 kommer katastrofen som får honom att börja tappa fotfästet i tillvaron. Det råkar vara dagen då Alma gifter sig med kronofogde Gösta Lyckholm från Nås.
Som Östlund ser det har han nu inte bara blivit snuvad på giftermål med Alma, utan även den förmögenhet som han kunde fått vid äktenskap med Paulina. Alltså är allt uppenbarligen handlare Fröströms fel som måste ersätta Östlund för den ekonomiska förlusten av – just det – 60 000 kronor. Men han börjar med att anmäla kronolänsman Carl Johan Olsson i Söderbärke för att inte ha hindrat Alma från att ingå äktenskap med kronofogden. Han anmäler också kyrkoherde Magnus Enhörning som vigt de två, så med juridikens hjälp kanske allt ändå kan ordnas upp.
Låt processerna börja
Handlare Fröström blir förmodligen lite förvånad när han får en stämning i handen den 15 oktober 1910 och kallas till rättegång i Ludvikas tingshus den 31 oktober, alltså i Västerbergslags domsagas häradsrätt. Väl där avfärdar Fröström via ombud – kronolänsman Carl Johan Olsson – alla skadeståndskrav och förklarar att ingen som helst förbindelse existerat mellan dottern Alma och Östlund. I alla fall inte mer än i den sistnämndes fantasi.
Då jag, som genom detta äktenskapslöfte afslagit ett för mig synnerligen ekonomiskt fördelaktigt dylikt erbjudande af en annan qvinna, hvilken dock under min fästningstid med Fröken Fröström ingick äktenskap med annan person, härigenom måste anses hafva drabbats af ej minst ekonomisk skada, får jag härmed vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å förbemälda Fröken Alma Fröströms fader med yrkandet det han […] måste anses vara orsak till den förlust jag sålunda lidit […]
Viktor Emanuel Östlunds stämning mot handlare Per Olov Fröström
Det spelar egentligen ingen roll då själva tanken att Östlund ska kompenseras för sina egna tillkortakommanden i kärlek är absurd. Men möjligheten för en rättshaverist att kalla in folk till rättegångar trumfar dessvärre sunt förnuft. Under rättegången sänker Östlund med en generös gest sina skadeståndsanspråk till 30 000 kronor, men det betet nappar inte Fröströms ombud på.
Östlund begär uppskov med rättegången för att kunna bevisa att det faktiskt funnits ett avtal om giftermål mellan honom och Alma. Han vill även kunna bevisa att Alma inte varit vid sina sinnens fulla bruk vid giftermålet, och därför enligt lag inte heller fått ingå äktenskap. Men häradsrätten finner inga skäl att bevilja något uppskov i rättegången, så den 28 november sker utslaget som inte är till Östlunds belåtenhet. Åtalet avvisas och Östlund måste betala Fröström 25 kronor i ersättning för utlägg han haft under målets gång.
Rond två i häradsrätten
Men vår huvudperson ger sig inte och 1911 blir det ytterligare en runda i Västerbergslags domsagas häradsrätt. Målet äger rum den 8 maj med Ludvikas kronolänsman Einar Gottliebsson som representant för Fröström. Gottliebsson anser på fullt rimliga grunder att fallet redan avgjorts året innan och att domen vunnit laga kraft, hans klient ska inte behöva inställa sig i häradsrätten i tid och otid. Östlund anser å sin sida att Fröström ägnat sig åt ”svikligt förfarande” när han påstås ha undanhållit sin dotters påstådda sinnessjukdom. En sjukdom bara Östlund verkar känna till.
Östlund går ut offensivt med tre vittnen som han vill höra, Hulda Johansson, Jenny Holsten och så Söderbärkes kronolänsman Carl Johan Olsson som senast representerat Fröström. Han har tänkt sig att deras vittnesmål ska bevisa att Alma varit sinnessjuk mellan 1907 och 1909 och därför inte fått ingå äktenskap. Domaren tycker dock att det är helt irrelevant och avvisar Östlunds vittnen. Gottliebsson kräver i sin tur att Östlund ska dömas för dombrott, rättegångsmissbruk, ärekränkning och falsk anklagelse mot Fröström för ”svikligt förfarande”.
Inte heller den här gången går saker och ting Östlunds väg när domen avkunnas den 6 juni. Rätten konstaterar att anklagelserna helt saknar grund, samt att de påstådda handlingarna ändå inte skulle varit straffbara om anklagelserna varit sanna. Men en detalj går ändå Östlunds väg. Det gäller Fröströms yrkande på att Östlund ska dömas till böter för att han mot bättre vetande missbrukat rätten att dra någon inför rätta.
Det yrkandet avvisar rätten så här, ”med den kännedom Rätten äger om dennes person – inte kan anses hafva mot bättre vetande dragit svaranden inför rätta”. Rätten anser alltså att Östlunds mentala hälsa gör att han faktiskt tror på sina egna anklagelser och därför inte kan stoppas eller beivras. Någon ärekränkning kan de inte heller konstatera, mest för att alla vet att Östlund är lite underlig och inte sätter stor tilltro till hans ord. Däremot får Östlund ersätta Fröström med 30 kronor för rättegångskostnaderna.
Skam den som ger sig
Nu borde allt vara över när det gäller de rättsliga turerna, men som ni förstår så blir det givetvis inte så. Nej, Östlund tänker inte ge ordet rättshaverist en dålig klang genom att ge upp så enkelt. Han anser att den senaste domen är ”filosofiskt” skriven och grunnar länge på innebörden. Så förstår han plötsligt, häradsrätten har gett honom mandat för att döma och avsätta kyrkoherde Enhörning! Sagt och gjort så skriver han ihop en dom och skickar den till justitieombudsmannen (JO) Berndt Hasselrot, snart ska nog allt ordna upp sig trots allt.
Enligt Östlund själv så är han dock inte så verklighetsfrånvänd att han förväntar sig domens verkställande, den ska mer fungera som en påtryckning på Enhörning att övertala Fröström till att betala ut de 60 000 kronorna. Fast summan har plötsligt blivit 82 170 kronor (närmare fem miljoner i dagens penningvärde), som nu dessutom enligt Östlund av någon anledning redan inbetalats av Fröström till JO. I Östlunds föreställningsvärld kan saker och ting ändra sig snabbt och fantasifullt. Så nu väntar vår haverist ivrigt på pengarna, en väntan som kommer att bli lång.
Unika rättegångar
I rikspressen under februari och mars 1912 kan man se att JO lämnat anmälan utan åtgärd, Östlund ger dock inte upp. Men tiden går och året hinner bli 1913 utan att JO skickar några pengar, så nu tvingas Östlund återigen slipa på sina välövade processfärdigheter. De 82 170 kronorna tänker han inte ge upp kampen om, JO Berndt Hasselrot ska minsann få hosta upp dem vare sig han vill eller inte. Så han gör det otänkbara tänkbart, drar JO inför rätta för att få sina pengar. Östlund är troligen den enda personen någonsin som ens kommer på tanken att stämma JO, och dessutom går från tanke till handling. Om handlare Fröström förvånas över stämningen 1910 så är det nog inget emot hur förvånad JO Berndt Hasselrot blir 1913.
Härmed får jag vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å Herr Justitieombudsmannen B. Hasselrot i Stockholm med yrkande att Herr Justitieombudsmannen till mig måtte utbetala ett belopp af minst Åttiotvå tusen Etthundrasjuttio Kronor /82.170-/ hvilket belopp jag af omständigheterna finner tydligt att Handlanden P.O. Fröström i Söderbärke inbetalt till Herr Justitieombudsmannen för min räkning.
Viktor Emanuel Östlunds första stämning mot JO Berndt Hasselrot 1913
Vid kontakt med dagens JO är det ingen där som känner till att någon annan i historien skulle ha upprepat Viktor Emanuel Östlunds bravad. I vår tid är det inte ens möjligt för en enskild person att dra JO inför rätta så här då rättegångsbalken skyddar ämbetet. Men 1913 är det inte bara möjligt utan sker också. Allt är galet men målet ska ändå upp i Stockholms rådhusrätt. I en intervju i Dagens Nyheter den 30 juli 1913 med rubriken, ”Får man stämma för vad som helst?”, tar dock JO saken med ro. Han säger, ”Ja, jag kommer naturligtvis att inställa mig, men då jag själv ej har något yrkande mot honom, blir det inte någonting vidare av alltsammans”.
Justitieombudsmannen Berndt Hasselrot är en fascinerande person som mellan åren 1914 och 1917 även tjänstgör som justitieminister i Hjalmar Hammarskjölds regering. Han blir också president i Skånska hovrätten och ägnar sedan mycket tid åt Strafflagskommissionen som dess ordförande. Under sin tid som JO (1906-1913) gör sig Hasselrot känd för att försvara den lilla människan mot nitiska ämbetsmän. Han förordar även saker som dödsstraffets avskaffande (det blir verklighet först 1921), lindring av vissa straff, snabbare rättsprocesser samt mer begripligt skrivna domar.
När Östlunds galna skrivelser kommer in till JO och lämnas utan åtgärd är det ingen som anar att Hasselrot inom en nära framtid ska tvingas försvara sig och sitt ämbete i Stockholms rådhusrätt. Den här situationen har uppenbarligen ingen kunnat föreställa sig förut. Men Hasselrot närvarar inte vid rättegången i egen hög person, utan den som dyker upp i hans ställe med fullmakt blir vaktmästaren Olof Albert Östlund (vilket är förvirrande namnmässigt), för man får ändå anta att JO har andra saker att göra.
JO inför rätta
Rättegången som hålls den 11 augusti 1913 blir en underhållande historia, i alla fall för alla de som slipper försvara sig mot underliga anklagelser. Många jurister har kommit för att ta del av detta unika spektakel, det hör ju inte till vanligheterna att JO sitter på de anklagades bänk. Stämningen är munter och även domaren – rådman Johansson – har svårt att hålla masken. Östlunds egenhändiga ”dom” mot kyrkoherde Magnus Enhörning (men han kallar honom konsekvent kontraktsprost trots att Enhörning sedan 1907 varit kyrkoherde) tas upp och lyder så här:
DOM.
Östlunds egenhändiga dom mot kyrkoherde Magnus Enhörning
Då, enär och emedan kontraktsprosten Johan Magnus Enhörning den 31 maj 1909 i Söderbärke sammanvigt makarna kronofogde G. Lyckholm i Nås och fröken Alma Fröström i Söderbärke, oaktat han visste att Alma Fröströms sinnesbeskaffenhet utgjorde laga hinder för äktenskapet och för denna handling tagit eller betingat sig mutor eller ekonomisk ersättning, dömer jag honom enligt kap. 25 par. 5 strafflagen till avsättning från pastorsämbetet och förklarar honom ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Söderbärke den 8 juni 1912
V. E. Östlund
Domaren försöker ändå resonera med Östlund, och de har följande replikskifte:
– Har ni rätt att döma präster till avsättning? frågade domaren.
Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 1913-08-12
– Ja, det har jag visst, förklarade Östlund tvärsäkert.
Men Östlund poängterar ändå att han inte kräver Enhörnings avsättning utan nöjer sig med att få sina pengar, något mer begär han inte. Domaren försöker på nytt att resonera med dalkarlen framför honom, nedan ser ni slutreplikskiftet som Stockholmstidningen rapporterar om:
Så det slutar inte riktigt som Östlund hoppats, men Svenska Dagbladet sammanfattar rättegången med: ”Hr Östlund tappade alltså, men han kan vara lugn för att rättens ledamöter i tysthet äro honom mycket tacksamma för den angenäma stund han beredt dem”. Så i juristkretsar utanför JO är Östlund i detta ögonblick väldigt populär. Nu borde dock även den mest processlystne ha kastat in handduken, men det finns de som har mer uthållighet än andra.
Da capo
För den 1 september 1913 vankas det ännu en rättegång eftersom Östlund inte har gett upp utan lyckats få till ytterligare en process. Dagens Nyheters rubrik den 2 september är talande nog, ”De löjliga målen mot J. O.”. Domaren pressar dock Östlund ganska hårt som till slut återigen måste medge att JO nog inte fått några pengar trots allt. Men det spelar ingen roll, han vill ändå ha pengarna som ersättning för att kyrkoherde Enhörning inte har avsatts av JO. Precis som vid förra rättegången kammar Östlund dock noll och får ett glasklart avslag.
Nu när Östlund lyckats få avslag hela två gånger av Stockholms rådhusrätt kanske han borde ha fattat vinken, men det gör han givetvis inte. Kan man inte komma åt rättvisan via domstolen så kanske det finns andra sätt. Sagt och gjort så skriver Östlund till justitiedepartementet där han bifogar en dom som ger honom pengarna från JO. Nu ska nog allt lösa sig trots allt. ”Domen” lyder så här:
Då jag genom Justitieombudsmannen hr B. Hasselrots eget medgifvande vet att P. O. Fröström i Söderbärke till honom inbetalt det skadestånd, hvartill jag är berättigad, dömer jag Justitieombudsmannen dels på grund av Westerbergslags Häradsrätts protokoll och utslag samt mina egna till Justitieombudsmannen ingifna skrivelser, att efter Kongl. Majestäts verkställande af domen, genast till mig utbetala Åttiotvåtusen Etthundrasjuttiotvå Kronor (82,170) jämte 6 proc. ränta från den 1 juli detta år till betalningsdagen.
Östlunds egenhändigt skrivna dom mot JO.
Skrivelsen ger givetvis inget resultat och efter detta djärva drag försvinner Viktor Emanuel Östlund ur offentlighetens blickfång. Han har roat allmänheten ett tag men nu är nyhetens behag över och fokus flyttas till andra personer och händelser. Det verkar också som om Östlund alltmer försvinner in i sig själv när han inte klarar av att driva fler processer.
Efterskörd
Östlund förklaras vara sinnessjuk och omyndigförklaras, men blir återigen myndigförklarad den 3 april 1916. Trots att han på papperet är vid sina sinnens fulla bruk ser dock verkligheten helt annan ut och resan i livets utförsbacke fortsätter stadigt. Östlund står nämnd i kyrkböckerna både som handelsresande och handelsexpedit, men om han verkligen arbetar är tveksamt. Föräldrahemmet glider honom ur händerna och snart hamnar Östlund som fattighjon i Tolvsbo där han benämns som ”sinnessvag”. År 1919 kommer den förvirrade mannen till Smedjebacken.
Den 28 maj 1924 får Viktor Emanuel Östlund ett läkarintyg på sin sinnessjukdom, en diagnos han denna gång får behålla livet ut. För livets resa tar slut den 7 augusti 1928, vid 61 års ålder, när Östlund avlider av hjärtfel på ålderdomshemmet i Smedjebacken. Han är då helt utblottad och skulderna överstiger vida tillgångarna som egentligen bara är ett par kronor, hans kläder och ett gammalt fickur. De galna drömmarna om det stora skadeståndet slår aldrig in och i verkligheten får han ett ytterst fattig liv. Detta till trots går han till historien som den ende personen att dra JO inför rätta, så ett obemärkt liv lever ändå inte Viktor Emanuel Östlund.
Rättshaveristens offer
Hur går det då för alla stackare som kommit i rättshaveristens väg? Jo, handlare Per Olov Fröström avlider 1916 vid 75 års ålder, så efter det kan inte Östlund processa mer med honom hur mycket han än skulle vilja. Hans kärlek och besatthet Alma flyttar med man och två barn till Köping 1918 där maken blir häradsskrivare. Han dör vid 79 års ålder 1946, medan Alma avlider 77 år gammal den 17 december 1963.
Östlunds kärleksreserv – Paulina Bergström – får tyvärr ett kort liv och avlider redan den 10 augusti 1911 i kallbrand och blodförgiftning, endast 33 år gammal. Den allmänt omtyckte kyrkoherden Magnus Enhörnings liv tar slut i Söderbärkes prästgård vid en ålder av 73 år, utan att någon mer försökt avsätta honom från hans ämbete.
Före detta JO Berndt Hasselrot kämpar mot slutet av sitt liv med tilltagande hälsoproblem, och från 1927 är han mestadels tjänstledig av hälsoskäl. Den 14 oktober 1930 tar krafterna slut och Hasselrot avlider på Gripsnäs i Mariefred 68 år gammal. Därmed är de två huvudpersonerna i ett av Sveriges märkligaste rättsfall borta, men i protokollen och artiklarna lever fallet ändå kvar som en tragikomisk historia.
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 