Genom tiderna har många människor passerat revy, en del obemärkt medan andra satt större avtryck i sin samtid. Här tänkte jag berätta om den på sin tid store profilen – somliga skulle kalla honom för ett original – Uvbergs Lars Erik.
Uvbergs Lars Erik
Under min uppväxt i Ludvika tvingade skolan ständigt iväg oss till poeten Dan Anderssons gamla hem i Skattlösberg. Jag var till en början motvillig men kände så småningom en allt större entusiasm, för den där gubben – han var ju ändå hela 32 år gammal vid sin död – verkade trots allt ganska intressant. Många år senare skrev jag boken Ekon av brott om hans mordiska grannar Gardist-Kalle och Albert Granlund. Men om inte Dan Andersson så tragiskt hade dött på Hotell Hellman i Stockholm den 16 september 1920, så borde han ha blivit den förste att skriva en bok om de två förbrytarna.
Romanen Lasse Långdals många bekymmer blev dock aldrig avslutad och skulle kanske aldrig heller blivit det, Dan Andersson tröttnade nämligen ganska snart på sitt projekt och lade det på is. Om boken någonsin blivit färdig så hade med största sannolikhet Lars Erik Andersson haft en given plats i berättelsen. Vad Dan själv tyckte om Lars Erik vet vi inte, de bör dock ha mötts en och annan gång. Dans far Adolf tyckte i alla fall bevisligen mycket illa om den man han kallade för gudsförnekare, och i hans efterlämnade papper står inget positivt om Lars Erik. Ja, han rentav anklagas för mord. Mer om den saken alldeles strax, men vi går tillbaka till början först.
Lars Erik föds den 30 juli 1865 vid Uvberget i Grangärde där släkten är rotad sedan sex generationer tillbaka. Uvbergs Lars Erik – som han oftast kallas – växer upp till en äventyrlig person och som 13-åring lämnar han hemmet för att på egen hand ta sig till Stockholms museer. Han skriver en lapp till föräldrarna med det kärnfulla budskapet ”Bortrest”, går landsvägen till Smedjebacken och tar båten till Stockholm. I en version betalas 2.50 för biljetten medan en annan säger att han får arbeta ombord.
Emigration och återkomst
Äventyret i Stockholm väcker reslusten och 1888 emigrerar Lars Erik till Amerika för att arbeta som skogs- och järnvägsarbetare, vistelsen blir dock inte som han tänkt sig. Det är slitigt och barackerna fulla med ohyra, men värst är nog att han som på hemorten varit en stor fisk i en liten pöl plötsligt inte är mer än ett plankton i havet. Så 1889 återvänder Lars Erik till Uvberget men är inte främmande för att ge sig iväg på fler resor, han går till sjöss elva gånger och besöker alla världsdelar utom Oceanien.
Så träffar han Johanna Jansson och 1904 får de sitt första av tre barn, samma år gifter paret sig. Johanna avlider 1912 och året därpå, den 12 juni, mördar grannen Albert Granlund änkan Sara Lisa Jansson innan han spårlöst försvinner. Albert försöker även ta livet av Uvbergs Lars Erik, som han innerligt hatar, men misslyckas. Och trots att ett stort uppbåd letar efter Albert i skogarna under sommaren förblir han försvunnen.
Det är ett drama som jag beskrivit i min bok Ekon av brott, och även orsaken till att Adolf Andersson anklagar Lars Erik för mord. Mer strax om varför men fallet är än idag ett stort mysterium i svensk kriminalhistoria. Samma år flyttar hushållerskan Karolina in och blir kvar fram till sin död 1948, möjligen har hon och Lars Erik ett närmare förhållande än bara som arbetsgivare och arbetstagare.
Tokiga gubben
Lars Eriks engagemang för jord- och skogsbruket sviktar ibland, men det finns något han helhjärtat hänger sig åt. Samlandet av antikviteter. Han samlar från sekelskiftet 1900 och framåt på sig tusentals föremål som förvaras i flera lador, och säger: “För mig har det varit ett inneboende behov av att samla utan avsikt att göra mig märkvärdig”. Det rör sig om alla möjliga föremål som klockor, plogar, gevär, uniformer, mynt, biblar, räkenskaper, kartor, möbler, björnsaxar, ölstånkor m.m. Som Lars Erik säger, ”Allti kan de väl duga till nåntin”. Av någon anledning duger dock inte frimärken i hans samlande.
Lars Erik kallas under åren för “tokiga gubben”, men hån förbyts med tiden till erkännande. Nordiska museet berömmer Lars Eriks förmåga att införskaffa antikviteter, beröm som Uvbergets okrönte kung är mycket stolt över. Han påstår själv att flera vagnslaster med antikviteter förmedlats till museet, men vid en sökning kan inte fler än 13 föremål spåras tillbaka till honom. Så antingen har Nordiska museet dålig koll eller så har historieberättaren Uvbergs Lars Erik slagit till igen.
Turistattraktionen
Turister kommer regelbundet till gården under många decennier för att handla antikviteter och få sig en historia till livs. Det här är en tid när ett fullbokat Grangärde Turisthotell tar emot gäster från hela Sverige och bygden är ett välbesökt turistmål. Men Uvbergs Lars Erik blir en turistattraktion i egen rätt och nämns bland annat som ett givet besöksmål i guideboken Wästerbergslagen i Dalarna : Gruvornas hyttornas och smedernas gamla bygd (1932).
Den stora mängden turister som dyker upp vid gården gör att Lars Erik – som verkligen tycker om besök och att få stå i centrum – förenklar för alla att hitta rätt. Från vägen pekar en liten pil i trä med texten ”Lars Erik”, och så småningom anläggs en parkeringsplats för besökare när bilen blivit allt vanligare. Vid själva gården har han rest en sten där namnet på alla förfäder som haft gården innan honom finns graverade. Men om besökaren inte faller honom i smaken blir det ingen affär, där är han benhård. Och helst undviker han att sälja till fruntimmer eftersom de enligt honom är tjatiga.
Till Lars Eriks förtjusning uppstår ett rykte bland besökare som missförstått hur det gamla mordet gått till, de tror att han är Uvbergsmördaren Albert Granlund. Samtidigt går rykten om att Lars Erik tagit livet av den försvunne Albert, bland annat tror ju Adolf Andersson det. Men ryktena bekommer inte Lars Erik särskilt mycket utan han säger bara, ”Folk di säger att dä ä jag som mördat Albert, så då ä dä väl så”. Det ska också tilläggas att han ler retsamt när de orden uttalas.
Ett tag funderar Lars Erik på att inrätta ett eget hembygdsmuseum, planer som aldrig blir mer än just planer. Istället är han en av dem som 1924 inleder grundandet av Grangärde hembygdsförening. Hans gård vid Uvberget övervägs som plats för en gammelgård, men i slutändan blir det inte så. Lars Erik har dock en roll i flytten av byggnader till området där man 1929 låter uppföra hembygdsgården. Han åker även till Stockholm för att sätta upp härbren på uppdrag av Nordiska museet.
Historier om en legend
Det finns många historier om Lars Erik, men ett stort antal kommer från honom själv. I en av dem bestämmer han sig för att skoja med en tiggande gumma som rör sig i trakten. Innan hon hunnit fram till Uvberget gräver han ner tre tior i sitt potatisland och väntar sedan. När gumman dyker upp tar Lars Erik med henne till potatislandet och gräver till hennes storögda förvåning fram de trettio kronorna. Efter det går ryktet i bygden att han har så mycket pengar att de måste grävas ner på olika platser.
Att Lars Erik verkar ha ett gott hjärta bekräftas av att han under första världskrigets matbrist delar med sig av matvaror och lånar ut pengar till behövande. En annan historia som berättas är att Lars Erik har så mycket pengar att han tapetserat ett helt rum med hundralappar, och där finns det faktiskt ett korn av sanning. Dock med den lilla korrigeringen att rummet i verkligheten tapetserats med värdelösa tyska riksmarksedlar. Lars Erik lyckas med konststycket att stoltsera med sin förmögenhet och samtidigt poängtera att pengar inte är viktiga. Mot slutet av sitt liv säger han som en blinkning till det gamla ryktet:
Ja sir mej inga an rå än att ja får tapetsera väggarna i kåken me hundringar.
År 1930 tar dottern Anna och hennes make över skötseln av gården, Lars Erik bor kvar men i ett eget hus. Kreativa människor dras till platsen, så med åren får han vänner som målaren Nils Öst, fotografen Lennart Nilsson, konstnären Siri Derkert och redaktören Nils Styrbjörn Lundström. Ibland dyker också Dan Anderssons dotter Monika upp vid Uvberget. Lars Erik förekommer då och då i rikspressen med någon anekdot om samlingarna eller hans händelserika liv. Eftersom Lars Erik inte har något emot att synas och tidningarna gärna vill ha ett underhållande intervjuobjekt blir det en vinst för bägge parter.
Det sista äventyret
Den 16 februari 1935 reser Lars Erik iväg under sex veckor med kryssningsfartyget Gripsholm, där han enligt egen utsago kastar ut nödmynt från Karl XII:s tid till tiggarpojkar vid Egyptens pyramider. I Jerusalem träffar han den 10 mars Josef Larsson, en av de 37 personer som 1896 utvandrat från Nås till Anna Spaffords sekt “The American Colony” – omskriven i Selma Lagerlöfs Jerusalem – som råkar vara en gammal bekant och arbetskamrat. Mötet blir en glad stund för Josef som prövats hårt i livet, och Lars Erik får ytterligare en historia att lägga på lager.
Slutet
Hälsan viker mot slutet trots att han använder sitt botemedel bastubad för att hålla sig frisk, den tidigare så talföre mannen tappar allt mer av sin förmåga att trollbinda besökare. Han har inte ens törst efter brännvin längre, eller som han själv uttrycker det, ”Va ska man mä pengar te nu. Brännvinet är ju så förbannade dåligt, så en kan ju inte dreck e te kaffe ens”. Mot slutet är dryckeslasten inte mer än svagdricka.
Den 30 mars 1950, vid 84 års ålder, tar allt slut i en hjärtattack. Några månader senare auktioneras hans väldiga samling ut och runt 400 personer är på plats när auktionsutroparen Kaleb Hedlund från Söderbärke svingar klubban. Det mest anmärkningsvärda man säljer är halsjärnet och fotblacken som en gång funnits utanför Grangärde kyrka. Stora delar av kvarlåtenskapen köps upp av hembygdsföreningarna i Ludvika, Skattlösberg och Grangärde. Och så försvinner Uvbergs Lars Erik in i den dimmiga historien, men myten lever kvar.
Fler berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 