Jag har alltid älskat de udda människorna i tillvaron och skriver gärna om dem i mina böcker. De ger en färg till berättelsen och lättar upp även den dystraste historia. En sådan person förekommer i min första bok Ekon av brott, den fantastiske uppfinnaren och slagrutemannen Otto Wahlenberg.
Misslyckandets magi
De allra flesta människor försvinner in i det förflutnas dimma, men så finns det de som ändå lever kvar. Inte nödvändigtvis på grund av framgångar utan kanske mer för spektakulära misslyckanden. Däri finns något kittlande och mänskligt. Och en sådan man gick till historien för sin biroll i händelserna efter det så kallade Uvbergsmordet den 12 juni 1913. En händelse jag skrivit om i boken Ekon av brott, och personen ni strax ska få veta mer om heter Otto Wahlenberg. Men först en snabb sammanfattning av själva mordet.
Det som händer den här sommardagen 1913 är att Albert Granlund – som bor nedanför Uvbergets norra topp i Grangärde – mördar sin granne Sara Lisa Jansson och sedan försvinner spårlöst. Poeten Dan Andersson skrev två noveller om händelsen, Dödsjakten och Kvinnohat. Hans fascination för mördaren var stor, och denne förekommer med sin styvfar Karl Ludvig Granlund – mer känd som Gardist-Kalle och även han en mördare – i det ofullbordade manuskriptet Lasse Långdals många bekymmer.
I en tidigare artikel skrev jag att Uvbergs Lars Erik garanterat skulle fått en plats i Dan Anderssons ofullbordade roman, och det hade utan tvekan även Otto fått. Det som händer efter att en stor skara poliser och frivilliga finkammat Uvbergstraktens skogar flera gånger om, är att Otto Wahlenberg dyker upp den 23 juni 1913. Han erbjuder sina tjänster till kronolänsman Murelius och lovar att mördaren inom kort ska fångas in. Men hur? Jo, med Ottos fantastiska slagrutas hjälp. Länsman är föga imponerad men kan inte hindra mannen från att göra ett försök.
Otto Wahlenberg
Vem är då Otto? Vår hjälte föds den 19 april 1863 och växer upp på Kungsholmen i Stockholm, fadern är stearinljusfabrikören Adolf Wahlenberg och modern Maria Lönngren. Familjen består även av två bröder samt lika många systrar, och just systrarna Anna och Eva Wahlenberg blir senare välkända namn. Anna är en på sin tid uppmärksammad författare och den första att anpassa Tusen och en natt för barns läsning. I min barndom fick jag själv med stor behållning höra hennes versioner.
Eva gör sig känd som författare och översättare, bland annat översätter hon Agatha Christies En dos stryknin till svenska. Otto däremot har inga litterära ambitioner utan försörjer sig som tapetserare och uppfinnare. I annonser från 1885 kan man se att han säljer divaner och eleganta utdragssoffor. Lustigt nog med tillägget “OBS.! Icke Göteborgsarbete”. Termen står för ett enklare arbete.
Uppfinnaren
År 1886 uppfinner Otto soffpuffarna, en hopfällbar säng för lantställen och lustjakter. Självaste Oscar II blir intresserad av uppfinningen och köper två sängar till fartyget Drott. Två år senare uppfinns universalskåpet. Med utseendet av ett dokumentskåp finns där en utfällbar säng, en lavoar med servis och så ett nattduksbord.
Han gifter sig med Sigrid Nordell 1893 och två år senare kommer nästa stora uppfinning, det lätta sporttältet utan stänger för åtta personer som visas upp på Skansen.
Otto tar även patent på en ny sorts resårmadrass och uppfinner 1898 en mindre bullrig järnsäng som är lätt att fälla ihop. 1901 föds sonen Nils och allt går som på räls innan konkursen slår till 1903, samma år som familjen flyttar till Solhem i Spånga. Men han reser sig och uppfinner 1909 ett tält som kan fällas ihop som ett paraply. Året därpå – när han på heltid börjar leta vatten med slagruta – sås så fröet till den största uppfinningen av dem alla. Den högteknologiska slagrutan.
En makalös manick
Den 25 maj 1913 publiceras en lång artikel i Svenska Dagbladet där journalisten “Yarrick” imponeras av Wahlenbergs förmågor. Det är första gången som den högteknologiska slagrutan gör entré. Detta märkliga föremål beskrivs som, ”en rund, platt tingest, klädd med tyg, några koppartrådar, som äro förbundna med ett – rostigt tunnband, och några som vår gode man förklarar, magiska plattor”. Wahlenberg säger själv om slagrutan i artikeln:
Med den här käppen känner jag de jordmagnetiska strålarna, slagstrålarna kallar jag dem, så starkt och på sådana afstånd att jag ej vet af några gränser på planeten.
Slagrutan kombinerar magi med den moderna världen, och i arbetet bär han alltid träskor för att ge instrumentet maximal effekt. Hemma i Spånga har Wahlenberg inrett ett vindsrum som förstärker slagrutan, och där kan han i teorin känna av var föremål befinner sig. I teorin alltså, för alla experiment med mynt som skickas till olika platser på jordklotet misslyckas. Det är ändå svårt att inte älska Ottos ambitioner.
Misslyckandet vid Uvberget
Detta fantastiska redskap tar han alltså med sig till Uvberget när Albert Granlund ska lokaliseras. Otto gnider material som tillhört mördaren mot instrumentet för att se i vilken riktning han befinner sig. I Svenska Dagbladet finns en teckning av hur en piprökande Wahlenberg i träskor går till väga på gården vid Uvberget. Polisman Catoni med hunden Leo försöker utan resultat följa anvisningarna, så Otto blir missnöjd och lämnar platsen den 25 juni.
I Stockholmstidningen står det: “Jag har flere gånger pekat ut, var Granlund finns, tyckte han. Men detektiverna motarbeta mig, åtminstone vill det synas så, fortsatte han, och nu far jag hem, då ingen vill lyda mina direktiv”. Det finns något beundransvärt i Wahlenbergs totala tro på sin egen förmåga, han är inte en person som tvivlar på sig själv. Efter slagrutemannen dyker det även upp en samisk nåjd som kan se mördaren i sin skål, men inte heller han lyckas särskilt bra och Albert Granlund är än idag spårlöst försvunnen.
Den misslyckade duellen
Wahlenberg återkommer till rampljuset den 25 juli 1913 i samband med att Stockholmstidningen anordnat en duell mellan honom och slagrutemannen – tillika smeden – Andersson från Eskilstuna. Man gömmer mynt och en guldring som de tävlande ska försöka hitta. För Andersson går det hyfsat medan Wahlenberg misslyckas totalt.
Stockholmstidningen – som inte är nådig i sitt omdöme om slagrutemannen och hans högteknologiska verktyg – skriver:
Han misslyckades kapitalt – alldeles som med Uvbergsmördaren – om nu också, som han sade, det berodde vid vårt experiment på en tillfällighet. Hr Wahlenberg ger sig emellertid inte. Han går från den ena klarheten till den andra. I vintras experimenterade han med att sända ”ingnidna” tidningar till alla jordens hörn för att se var de hamnade. Han ”sprack” på det, men nu har han utvecklat sina ”apparater”. Bara nu inte utvecklingen blir allt för komplicerad.
Oljan som inte fanns
Senare under året tar dock Wahlenberg revansch när han hittar olja på Dagö i Östersjön och vattenådror i ryska Estland. Fast gör han verkligen det? Enligt tidningarna ja, i verkligheten nej. När jag granskar sanningshalten så faller påståendena platt till marken. Visserligen letas det i baron Gustav von der Pahlens regi friskt efter olja på Hiiumaa, men hundratals provborrningar senare ger man upp i augusti 1924. Av Wahlenbergs utlovade en miljon liter olja om dagen i produktion blir det noll. Långt i efterhand framkommer det att arbetare i smyg hällt i fotogen i borrhålen för att hålla baronens intresse vid liv och säkra en fortsatt anställning.
Ryktet om fyndet är dock knappast till nackdel för slagruteman Wahlenberg. Han får elva lukrativa månader i Ryssland innan första världskrigets utbrott tvingar honom att åka hem. Tidningarna som glömt misslyckandet vid Uvberget och i tävlingen mot Andersson kallar honom nu “slagrutemästare”. Han berättar i Svenska Dagbladet den 20 augusti 1914 om äventyret i Ryssland: ”Jag hade nu mer än någonsin att göra därute, säger han, men så kom kriget”.
Slutet
I september 1914 åker Otto till Amerika för att leta olja och där blir han kvar ett bra tag. Svenskamerikanska tidningar benämner i artiklar hans verktyg som ”Spångaslagrutan”. Den långa vistelsen där beror möjligen på de osäkra haven under första världskriget, eller så går affärerna med slagrutan väldigt bra. Hustrun och sonen Nils flyttar till Skogshyddan i Spånga samma år och 1916 bosätter de sig i Sigrids hemstad Avesta. Nils går i Bergsskolan i Falun och utbildar sig till ingenjör, troligen skickar Otto hem pengar till hustrun från Amerika. Först i november 1919 återvänder han till Sverige och bosätter sig då med familjen i Saltsjöbaden.
Men intresset för Ottos tjänster avtar och 1920 beklagar han sig i Dagens Nyheter över att så få vill anlita honom. Att ha gått från efterfrågad till nästan bortglömd är svårt att hantera för vår slagruteman. Den 3 maj 1924 avlider Otto Wahlenberg endast 61 år gammal i sitt hem i Saltsjöbaden, två år senare ger också Sigrid – som vid det laget flyttat till Avesta igen – upp andan vid en ålder av 58 år. Samtidigt dör också den teknologiska slagrutans hemligheter, som dock finns kvar så sent som den 31 oktober 1934 då underverket nämns av Dagens Nyheter. Vid det laget hänger slagrutan på väggen hemma hos sonen Nils bakom ram och glas.
Ivrig eller besatt?
Men mitt intresse för Otto Wahlenberg dör inte. Jag blir mer och mer ivrig – vissa skulle säga besatt – av att hitta mer om honom. Existerar brev eller andra spår i någon systers arkiv? Finns den fantastiska slagrutan kvar? Jag hittar två ateljéfoton – så kallade visitkort – av honom till salu på Tradera, lägger givetvis ett bud och väntar otåligt. Den ena bilden är på honom själv medan den andra inbegriper även Sigrid. Jag blir orimligt irriterad när en lömsk budgivare i sista stund snuvar mig på fotot med hustrun. Det är väl bara jag som ska vara intresserad av den gode Otto? Man kan inte lita på någon nuförtiden. Trösten är ändå att det ena fotografiet är mitt nu. Bara mitt.
Varför är jag då så fascinerad av Otto Wahlenberg? Jo, han personifierar människan som går sina egna vägar och trotsar konventionerna. Jag tänker att den moderna tiden inte längre har plats för alla original som förr utgjorde en naturlig del av samhället, ofta kunde de även få respekt för sina egenheter. Dagens strömlinjeformade ideal främjar inte särlingar. Så därför vill jag passa på att slå ett slag för särlingen och det udda, länge leve outsidern! Och troligen kommer jag även i fortsättningen hålla ögonen öppna för mer information om Otto Wahlenberg. Lita på det.
Fler berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 