Kärlek kan vara som hämtad ur en sagobok, men den kan också omvandlas till bottenlös sorg och oåterkalleliga handlingar. Läs den sanna berättelsen om Georg Kahlow och hans väg från kärlek till tragik.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
Höga visan 8:6-7
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
Fallet
Det är morgon den 25 september 1909 vid järnvägsstationen i Bålsta, en rödmålad träbyggnad med vita knutar. Klockan ska strax slå 7 men aktiviteten är i full gång då dagens första tåg avgått redan två timmar tidigare. Plötsligt smäller det till från inspektorsbostaden och världen stannar upp för några sekunder. Snart hörs ljudet av springande fötter och en kvinna ropar desperat efter hjälp. Det här är slutet på vår historia, men för att komma dit måste det också finnas en början och en mitt. Något som denna både vackra och sorgliga historia givetvis har. Möt Georg Kahlow i hans uppgång och fall.
Georg
Vår berättelse börjar i Örebro den 5 januari 1849 när bokbindaremästare Ludvig Kahlows och Brita Renholms son Georg föds. Hemmet är barnrikt och förutom Georg finns där fyra andra barn i en syskonskara som senare utökas med ytterligare tre. Men döden slår tidigt till i familjen Kahlow när systrarna Hulda och Maria avlider med bara några års mellanrum. År 1860 dör också fadern 50 år gammal i något Nerikes Allehanda benämner som ett långsamt lidande. 16 år gammal lämnar Georg hemmet 1865 för att söka lyckan som bokhållare i Hinseberg hos Eric Tersmeden.
I november 1872 går färden vidare till Oby säteri i Kronobergs län för en ny tjänst som bokhållare, men plötsligt och mystiskt lämnar Georg tjänsten den 19 december 1874. Destinationen anges något kryptiskt som Örebro län, och nu försvinner Georg ur kyrkböckerna under nästan ett års tid. Varför vet vi inte men den här luckan kommer att skapa vissa problem för honom framöver. Mer om det strax. Den 16 november 1875 dyker Georg oväntat upp hos sin storebror kronolänsman Johan Ludvig i Wissbo, och enligt kyrkboken anländer han från Vislanda i Kronoberg. Uppenbarligen har Georg inte befunnit sig i Örebro län och vad han gjort den här tiden är lite av ett mysterium.
Stationsinspektor Kahlow
I Wissbo verkar inte Georg arbeta, utan tituleras endast som Johan Ludvigs bror i kyrkboken. Kanske har han haft något sorts mentalt sammanbrott och varit i behov av vila. Det är givetvis bara spekulationer, men med tanke på vad som händer många år senare kanske inte tanken är helt långsökt. Oavsett vad frånvaron beror på blir 1876 året när lyckan ler mot Georg och han hittar sitt kall i livet. Den 12 december inleds hans tid som stationsinspektor i Bålsta, och där ska han verka en lång tid framöver.
Bakgrunden till anställningen är den expanderande järnvägen i Sverige som detta år kommit till Bålsta. Det är bolaget Stockholm – Westerås – Bergslagens Jernvägsaktiebolag (SWB), som fått koncession för att bygga en järnvägslinje norr om Mälaren. Linjen invigs av kung Oscar II som även träffar Bålstas stationsinspektor Georg Kahlow. Vad är då en stationsinspektor? Jo, han är chef över järnvägsstationen. En mer känd förkortning av yrkestiteln är stins. Bålsta som tidigare varit ett renodlat bondesamhälle blir nu alltmer ett stationssamhälle. Nära stationen och längs huvudvägen mot Stockholm ligger också en gästgivaregård med skjutshåll – uppförd 1858 – ett tingsställe med häkte samt samlingsplatsen för Livregementets dragoner.
Restaurationen
Vid stationen finns inte bara själva stationshuset, Georg både äger och driver restaurang – med dåtidens språkbruk restaurationen – i byggnaden bredvid för hungriga och törstiga resenärer. Där kan man också köpa rökverk av olika slag samt läskedrycker. Han ansvarar även för posthanteringen och äger spannmålsmagasinet. Bilden av Georg är mycket positiv och det verkar vara svårt att hitta någon som har något ont att säga om honom. Men det finns frågetecken som rör restaurangen. En verksamhet Enköpings Weckoblad 1879 prisar som stockholmares favorit.
Positivt övergår dock i negativt när Enköpingsposten 1885 anmärker på att berusade unga män ofta uppehåller sig vid järnvägsrestaurangen under söndagar där olovlig alkoholförsäljning verkar pågå. Året därpå rapporteras omfattande försäljning av bayersk öl till ortens ungdomar, även nu på söndagar. Detta till trots får man 1888 tillstånd att sälja vin, öl och porter. Men anklagelser förekommer även efter detta, som i nykteristiska Reformatorn den 21 februari 1889 när en insändare vittnar om olovlig spritförsäljning.
Uppgifter tyder på att inte heller personalen är främmande för de starka dryckerna, något man kan tycka borde vara en potentiell risk för säkerheten vid järnvägen. I tidningarna återkommer anklagelser mot restaurangens alkoholservering ända fram 1891, men något slut på utskänkningen blir det inte och Georg tjänar troligen en hel del pengar på den. En kvalificerad gissning är att han själv inte tillhör absolutisternas skara med tanke på att detta fortgår år efter år. Det finns också vid denna tid ett stort problem med alkoholkonsumtionen i hela landet, så Bålsta är på inget sätt unikt.
Järnvägsparken
Georg Kahlow ser inte bara till att tågtrafiken, posthanteringen och törstsläckandet i Bålsta fungerar bra. Han har även mer oväntade intressen och ett sådant är växternas rike. På 1800-talet, och även en bra bit in på 1900-talet, anses det viktigt att anlägga järnvägsparker. Dels för att återställa marken efter arbete med järnvägen, men också av estetiska och hälsomässiga skäl. Parkerna står för ordning och bildning som ett självklart inslag i järnvägsmiljön.
Järnvägsparken i Bålsta anförtros Georg och det ansvaret griper han sig glatt an. Runt en damm på andra sidan spåret – och även på den lilla ön i mitten – planteras blommor, träd och buskar. Bågbroar byggs till ön och parken blir känd för sin skönhet. Under sommaren bedrivs där uteservering bland kvittrande fåglar samt en och annan svan i dammen. Georgs insatser för parken går inte obemärkta förbi och den 28 juni 1895 föräras han vid Nyckelby gård en silverpokal – fylld med champagne – med inskriptionen:
Stationsinspektoren G. R. Kahlow vid Bålsta från Bro och Håbo härads hushållningsnämnd för odlingsflit och trädplantering 28/6 1895.
Enköpings Tidning 1895-07-03
Kärlek med förhinder
Förutom Georgs arbete med stationen, restaurangen och Järnvägsparken händer det givetvis andra saker i hans liv. En sak har att göra med dokumentationsluckan om var han hållit hus mellan 1874 och 1875, för nu blir den detaljen ett problem. Varför då? Jo, utan heltäckande dokumentation kan han inte ingå äktenskap eftersom kyrkan inte vill riskera att viga någon som redan är gift. Den saken löses dock genom annonser i Post- och inrikes tidningar i april 1877 för att se om någon anmäler äktenskapsjäv mot Georg.
När ingen träder fram blir det fritt fram för äktenskap, men om han faktiskt haft planer för att gifta sig det året – och det kan man ändå misstänka med tanke på annonseringen i Post- och inrikes tidningar – måste de ha gått i stöpet. År 1884 ser det dock ut som om Georg snart kommer vara en gift man. I tidningarna står det att han och Elisabeth Mesterton trolovat sig, men inte heller den här gången går allt i lås. Av okänd anledning blir det inget giftermål och mycket pekar nu på att Georg kommer förbli ungklarl.
Livet i Bålsta
Vi lämnar Georgs kärleksliv en stund och tittar på några av alla de händelser, både roliga och mindre roliga, som inträffar i hans liv. Ni kanske minns skriverierna om den olovliga alkoholförsäljningen vid järnvägsrestaurangen? De verkar inte Kahlow bry sig om, men det finns ett tidningsskriveri som faktiskt går till domstol. Det gäller en insändare i Enköpings Tidning den 21 december 1881 om en försvunnen värdeförsändelse som stationsinspektorn anser vara ärekränkande. Kahlow stämmer tidningens ansvarige utgivare Carl Johan Berggren som 1882 döms till två månaders fängelse i tryckfrihetsmålet.
Förutom ärekränkning och försvunna värdeförsändelser sker även stölder och olyckor vid stationen. En tragisk olycka inträffar den 22 juli 1885 när 24-årige stationsskrivaren Emil Dufberg och kamraten Knut Marké hoppar upp på ett rullande godståg från Stockholm men snavar. Marké klarar sig undan med några skråmor medan Dufbergs ben klipps av när tåget kör över dem. Godståget stoppas och tack vare ett snabbt första förband från Kahlow och banmästare Svensson kan man få med honom till Enköping.
Men Dufbergs plågor är så pass svåra att han på sträckan mellan Ekolsund och Grillby bönfaller Marké att slå ihjäl honom. När de anländer till Enköping för vidare transport till stadens sjukhus vädjar den stackars mannen att man ska ta bort bandaget så han får dö, för så olidlig är smärtan. Strax därefter avlider han av sina mycket svåra skador, allt hopp om att kunna rädda honom har varit fåfängt. Livet vid järnvägen är långt ifrån ofarligt för den som är oförsiktig, på bara ett ögonblick kan allt vara över.
Som tur är händer det hjärtevärmande saker också. Vid stationen sätter djurvännen Kahlow under början av 1890-talet upp en automat för matning av småfåglar. Den här lilla uppfinningen får viss ryktbarhet i pressen under 1902. Där framkommer det att han fått automaten av sin vän Carl Lewenhaupt på Aske herrgård som tillverkat och gett bort flera hundra exemplar. Hur länge automaten finns kvar på Bålsta järnvägsstation är inte känt, men en artikel om automaten publiceras i nummer 11 av Djurvännernas Tidning 1902 och ni ser en bild på den ovan. Skribenten skriver:
Då frötillgången börjar lida mot slutet i automaten, går det trögt med nedrinnandet i hon, och frö saknas stundom där. Då knacka talgoxarna på fönsterblecket för att göra stinsen uppmärksam på förhållandet, och han uppfyller genast sina matgästers rekvisition. Märker han ej fåglarnas uppmaning flyga de då bort från automaten. Han undersöker då förhållandet, fyller på nytt frö och knackar med en käpp på automaten. Det ljudet är som en vällingsklockas ringning, matgästerna komma genast.
Djurvännernas Tidning nr. 11 1902
Den 30 juli 1897 dyker en prominent besökare upp på stationen i Bålsta. Det är den 25-årige franske tidningskorrespondenten Pierre Robin som gör ett stopp hos Kahlow under sin vandring runt jordklotet. På tre år ska han tillryggalägga hela sträckan och då få 20 000 franc i belöning av franska atletförbundet. Fransmannen väcker stor uppståndelse under några veckors tid men försvinner sedan ur spalterna.
För det här året ligger fokus trots allt på den katastrofala Andréexpeditionen som inletts den 11 juli. Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel försvinner spårlöst med sin luftballong, och först 1930 återfinns deras kvarlevor på den isolerade Vitön. Robins fortsatta öden är okända men frågan är hur seriöst hans företag egentligen är. I Budkaflen den 22 augusti 1897 tar i alla fall signaturen Le Faucon allt med en road nypa salt efter ett möte med vandraren.
20 år i tjänst
Året innan Pierre Robin gästar Bålsta station och Andréexpeditionen försvinner firas den omtyckte stationsinspektorn Georg Kahlow stort för sina många år i tjänst. Ett stort antal personer samlas den 12 december 1896 på Bålsta gästgivaregård för att hylla Kahlow, som denna dag verkat vid järnvägsstationen i exakt 20 år. Vid supén håller kyrkoherde Bauman ett tal till hyllningsobjektet där berömmet nästan aldrig tar slut. Så här skriver man om tillställningen:
20 år på dagen hade nämligen förflutit sedan herr Kahlow tillträdde befattningen som stationsinspektor vid Bålsta och i 20 år har han, med aldrig svikande pligttrohet och ständigt visadt tillmötesgående mot allmänheten, skött denna sin befattning.
Enköpingsposten 1896-12-15
En förhoppning uttrycks om att Georg Kahlow ska stanna kvar många år till på sin befattning, och så blir det. Snart ska det dessutom bli en del ändringar i Kahlows ungkarlshem, stora sådana.
Mandis
I kyrkböckerna ser man att mängden personal vid stationen i Bålsta ökar successivt med åren. Det är pigor, järnvägselever, stationsbiträden, bokhållare, banmästare, telefonister, stationskarlar, stationsskrivare, banvakter, kontorsbiträden och hushållerskor. Bland dessa finns en som kommer att spela en mycket stor roll i Georgs liv, den 20 år yngre Amanda Johansson. Amanda Johansson, eller Mandis som hon kallas, föds i Trosa den 11 april 1869. Föräldrarna är bryggaren och kyrkvärden Per Johansson samt Lovisa Carlsdotter. Hon har gott om syskon, både hel- och halvsyskon. Familjen flyttar efter några år till Brännkyrka där fadern blir fjärdingsman.
Mandis kommer till inspektorsbostaden i Bålsta den 18 november 1895 för att arbeta som hushållerska, föga anar hon vad flytten ska få för konsekvenser. Efter ett tag uppstår attraktion mellan henne och Georg som så småningom blir oskiljaktiga. Den 22 december 1898 står bröllopet i Maria Magdalena kyrka och nästan exakt nio månader senare föds dottern Eliza Margareta. Tragiskt nog avlider hon redan den 19 mars 1900 i luftrörskatarr. Sorgen är stor men livet måste gå vidare. Nästan exakt ett år efter Elizas död föds brodern Bengt den 30 mars 1901, så nu kan livet och glädjen återvända.
Det är av allt att döma ett lyckligt par som efter bröllopet lever tillsammans i ett välbärgat och borgerlig möblerat hem. Det sistnämnda kan man se i en senare bouppteckning. Någon nöd råder inte hos makarna Kahlow. Ingen av dem är rädd för att hugga i, även om det krävs hårt arbete för att upprätthålla verksamheten vid stationen. Precis som Georg är även Mandis omtyckt av sin omgivning och paret har många vänner.
Mandis är duktig på handarbete. Det vet vi eftersom Enköpings Tidning den 3 juni 1902 publicerar en artikel om basaren som skyttegillet anordnar vid tingsstället i Bålsta. Reportern redogör gillande för hur järnvägsstationen smyckats inför tillfället och berättar sedan om serveringen – läsk och cigarrer kan köpas, troligen står Georg Kahlow för den biten – tombolor, spådamer, underkurer och annat som försiggår på området. Där nämns också att Mandis tillsammans med fru Vidlund säljer välgjorda handarbeten. Ungefär tusen personer köper biljett trots ihållande regn.
Filantropen
Georg Kahlow har ett rykte om sig som filantrop och det kan man fortfarande hitta spår av i gamla tidningsartiklar. Under hösten 1902 råder matbrist i Tornedalen och Kahlow erbjuder sig att skicka potatis via järnvägen, men landshövdingen avböjer eftersom kylan kommer att förstöra potatisen vid transporten. Man tar dock gärna emot maten när det blivit varmare. I hela Sverige – samt även utlandet – samlas pengar och livsmedel in till de nödställda, en hjälp som särskilt riktas till barnen.
Den 14 april 1903 ser man i Norrbottenskuriren att Kahlow bidragit med 86 kronor till de behövande. Året därpå skänker han också pengar till ett planerat ålderdomshem för lärarinnor, ett projekt som Berta Hörnström initierat och som bär frukt när Hägerstads slott köps in för pengarna. Han tvekar inte att hjälpa behövande och blir därför också omtyckt och respekterad. Georg upplevs som godhjärtad och pålitlig. Det sistnämnda gör också att stationsinspektorn genom åren får många förtroendeuppdrag i samhället.
Hälsan
Allt verkar mestadels vara frid och fröjd när man tittar på Georg Kahlows liv, men det är något som skaver. Kanske är det kopplat till hans mystiska försvinnande 1874, eller så finns inget samband. Vad vi vet är dock att Georg i maj 1899 reser till Kneippvattenkuranstalten i Norrköping. Om problemet sitter i kroppen eller själen är oklart – kanske är det bara arbetsrelaterad stress som behöver hanteras. Mandis som vid det laget är gravid i sjätte månaden följer inte med. Det gör hon inte heller vid kommande resor till kurorter. År 1902 vistas han i Marstrand, 1905 i Öregrund och 1906 i Båstad.
Georg lägger ner mycket arbete för att få stationen att fungera med servering, skötsel av parken, personalansvar och säkerheten vid järnvägen. Räknar man också med de många förtroendeuppdrag han har åtagit sig blir det en enorm arbetsbörda att hantera. Så om Georg ibland skulle vara utmattad och lida av klena nerver är det kanske inte konstigt. Alla behöver vi vila någon gång för att inte helt gå sönder. Det kan också vara frestande att söka sig till alkoholen för en stunds avslappning, en metod som givetvis är riskabel i längden. Vi vet inte exakt vad Georg plågas av men snart kommer allt att falla samman.
Lidandets år
År 1909 blir ett lidandets år för familjen Kahlow. Året är annars mest känt för att en storstrejk utbryter den 4 augusti och varar under en månads tid. Arbetarrörelsen lider ett svidande nederlag men lär sig mycket av konflikten, nästa gång måste man vara bättre förberedda och inte ge sig in i en konflikt som inte kan vinnas. Men Georgs tankar det här året upptas inte av strejken utan något mycket närmare. Mandis diagnosticeras med kräfta, alltså cancer.
Vilken sorts cancer det är vet vi inte eftersom diagnosen inte specificeras i efterlämnad dokumentation. Att lidandet är långvarigt vet vi dock men inte mer än så. Georg tar givetvis beskedet mycket hårt och han ser sin älskade bli allt sämre utan att kunna rädda henne. Karolina Pihlman flyttar in i huset för att hjälpa till med skötseln av Mandis som blir allt sämre. Hon ger upp andan tidigt på morgonen torsdagen den 23 september, och nu ligger sorgen tung över inspektorsbostaden. En kvävande sorg. Precis som kärleken har varit stark mellan makarna blir nu sorgen ännu starkare för den kvarvarande Georg.
Mörkret
När Mandis inte längre finns rasar allt omkring Georg och sorgen uppslukar honom. Han kan inte längre se någon mening med tillvaron, och att sonen Bengt behöver honom verkar inte spela någon roll. I mörkret där Georg befinner sig finns inga sprickor där ljuset kan tränga in. Hos sina närmsta vänner hänger han sig åt vad som i en senare polisrapport beskrivs som sorg ”i nästan hysterisk grad” under kvällen. Georg antyder att det vore lika bra om han också fick dö, något som givetvis oroar vännerna.
Tiden kanske inte läker alla sår, men smärtan brukar åtminstone dämpas. Och så hoppas man det ska bli även här, Georgs hustru har trots allt dött bara timmar tidigare. Han behöver tid för att läka. I ett av järnvägsstationens rum vilar Mandi i sin kista och Georg viker knappt från hennes sida, kanske i hopp om att hon ska vakna upp och allt bara vara en ond dröm. Som i ett töcken ordnar han så att hustruns dödsannons sätts in i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, men krafterna är på upphällningen.
Dagen efter Mandis död – fredagen den 24 september – lyckas Georg äntligen få lite vila och sover under hela eftermiddagen. Till kvällen dyker Karolina Pihlman upp, hon som hjälpt till under Mandis sista tid, för att prata med Georg. De två diskuterar detaljerna för begravningen och när Pihlman går upp till sitt rum på övervåningen lovar hon att titta till Georg på morgonen klockan 8. Många praktiska ting måste beslutas och änklingen är just nu inte i stånd att klara det själv.
Den sista dagen
Tystnaden sänker sig över huset där alla verkar sova när lördagen den 25 september gryr. Slaktare Eriksson kommer till stationen klockan 4.35 för att sända gods med tåget som avgår klockan 5. Plötsligt hör han en knall från inspektorsbostaden men reflekterar inte över ljudet förrän senare under dagen när allt redan är för sent. Godset skickas med tåget och så ger sig slaktaren av. Karolina Pihlman som sovit tungt har inget hört och vaknar några timmar senare. Hon går nerför trappan strax före klockan 7 men hör något som låter som ett skott. Det kommer från rummet där Mandis ligger i sin kista.
Fru Pihlman anar det värsta och springer in i rummet där Georg halvligger blodig på en puff med sin revolver bredvid sig. Han är medvetslös men andas fortfarande så Pihlman springer för att hämta hjälp, kanske går Georgs liv fortfarande att rädda. Men det är förgäves och när hon återvänder med personalen kommer de precis i tid för att höra stationsinspektorn dra sitt sista andetag. Georg Kahlow är död och i rummet ligger nu två lik.
Polisen kontaktas och snart kommer kronolänsman Carl Wiberg till platsen för att påbörja sin utredning. Han kan konstatera att kroppen har två skottsår – ett vid bröstbenet samt ett som tagit i hjärttrakten – och ser att två kulor skjutits från revolvern. I rummet hittas ett brev där Georg Kahlow skrivit ner rent praktiska saker som kontanter till de anställda och testamentariska uppgifter till familjen. Där skriver han också om sitt lidande efter hustruns död och avslutar med en bön till Gud om förlåtelse.
Vad hände egentligen?
Hur Georg Kahlows sista timmar kan ha varit vet vi inte exakt men det går att dra vissa slutsatser från polisrapporten. Troligen kan han inte sova utan ligger vaken med sina dystra tankar medan minuterna långsamt släpar sig framåt. Kanske har han redan bestämt sig för att avsluta allt när Karolina Pihlman går upp till sitt rum, eller så sker det senare under nattens plågor. Han har trots allt bett henne komma in till honom klockan 8 på morgonen, och det pekar på att beslutet inte tas förrän senare.
Vi har alldeles för lite information om hans mentala hälsotillstånd under livets gång, men två saker sticker ändå ut lite. Dels hans mystiska frånvaro åren 1874 och 1875 och så besöken till kurorterna. De behöver inte betyda något men skulle kunna tyda på perioder av psykisk ohälsa. Alkohol kan också vara en del i ekvationen, men hur det ligger till får vi aldrig säkert veta. Däremot vet vi att han under morgonen den 25 september tar sig tid att skriva både testamentet och en bön om att Gud ska förlåta honom, Georg är av allt att döma en troende man.
Klockan 4.35 finns det ingen anledning att skriva eller leva mer. Georg osäkrar revolvern och skjuter sig själv i sin älskades närvaro. Skottet mot hjärtat är dock illa riktat och träffar bröstbenet. Georg skadas men dör inte utan svimmar. Över två timmar senare – strax innan klockan 7 – kommer han till sans igen och gör ett nytt försök. Den här gången siktar Georg bättre och såras dödligt, att Pihlman hämtar hjälp spelar ingen roll. Tragiskt nog hade han kunnat överleva om slaktare Eriksson förstått vad han hörde tidigt på morgonen under sitt besök till järnvägsstationen. Men då kanske Georg hade gjort om samma sak vid ett senare tillfälle. Det får vi aldrig heller veta.
Den sista vilan
Kronolänsman Carl Wiberg ser ingen anledning till obduktion eller fortsatt utredning utan skickar en kort rapport på tre sidor om händelsen till länsstyrelsen i Uppsala. I rapporten rekommenderar han att Georgs kropp skyndsamt ska få begravas då inga frågetecken om dödsfallet finns. Det bifalls och den 28 september klockan 13 jordfästs makarna Kahlow i en gemensam grav vid Yttergrans kyrka. En grav som finns kvar än idag och vittnar om kärlek ända in i döden. Men det är ingen tröst för deras 8-årige son Bengt som nu är föräldralös och famlar efter fast mark i tillvaron.
Bengt
Efter båda föräldrarnas död hamnar Bengt i Bagarbo – det ligger i Skokloster inte långt från Bålsta – hos arrendatorn Karl Oskar Lundqvist som tar sig an honom. Där stannar han också resten av sin uppväxt. Livet går ändå ganska bra för honom med studentexamen 1919, styrmansexamen 1922, radiotelegrafistexamen 1923 samt sjökaptensexamen 1927. Bengt gifter sig tre gånger och får barn samt en lång karriär till sjöss innan pensionen 1967. År 1984 avlider han vid 83 års ålder.
Parkens död och uppståndelse
Nu vet ni hur det gick för Georg Kahlow och hans familj, men vad hände med hans skötebarn Järnvägsparken? Jo, den fortsätter att vara en stolthet för Bålsta under 30 år innan naturens makter söndagen den 13 augusti 1939 förändrar allt. En tromb drar då in över samhället och ställer till med stor förödelse, bland annat förstörs stora delar av parken. Här berättas det om trombens framfart:
Där hade den vikit av till höger över järnvägen, krossat ett 20 meter långt och 10 meter brett lokstall och kastat iväg en 900-kilos tralla 40 meter samt formligen mejat ned järnvägsparken; halvmetertjocka tallar och björkar hade brutits som stickor eller lågo med rötterna uppvräkta och ett stort område var helt och hållet täckt av horisontella stammar. Samtliga byggnader i parkens närhet hade fått släppa till fönster och tegelpannor.
Svenska Dagbladet 1939-08-14
Efter den förödande tromben finns det ingen som tar tag i återuppbyggnaden av den alltmer förfallna parken. År 1941 används dammen av brandkåren för att släcka de bränder som Bålstapyromanen anlagt, men i övrigt tappar platsen helt sin funktion. Åren går och få minns skönheten i vad som nu är en övervuxen plats. I alla fall fram till 2015 då Håbo kommun tar ett oväntat beslut om att rusta upp parken. Det röstas om namnet – ett alternativ är faktiskt Kahlows park – innan man bestämmer sig för det trygga alternativet Järnvägsparken.
Georg Kahlow är död sedan länge men lever ändå kvar genom sin skapelse Järnvägsparken, och kanske kommer den få finnas kvar i många år till om inte naturens eller människors makter vill annorlunda.
Källor
Kungliga biblioteket
Riksarkivet
Statens biblioteksdepå i Bålsta
Svenska tidningar
Fler märkliga människoöden och kriminalhistorier finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 