Vissa kriminalfall är värre än andra, och det här hör till den värre kategorin. För sommaren 1928 inträffar något fruktansvärt i Skinnarbo utanför Hedemora, en händelse som de inblandade aldrig kommer kunna glömma.
Upptakten till en tragedi
En del av er har kanske läst min tidigare artikel Döden i Stora Skedvi, där landsfiskal Axel Styvén figurerar i utredningen kring den döda kvinnan i ladan 1926. Och hur tragiskt det fallet än är så får han här ta sig an något mycket värre, en riktig tragedi. Vi går tillbaka i tiden för att förstå vad som egentligen händer i Skinnarbo utanför Hedemora en ödesdiger augustidag 1928.
Verner Eriksson
Verner Eriksson föds den 2 maj 1887 i Grytnäs och växer upp under fattiga förhållanden. Föräldrarna är hemmansägaren Erik Ersson d.y. och Anna Matilda Johansson. I efterhand kan man bara spekulera i om fattigdomen formar honom till en ganska udda figur, eller om det helt enkelt är hans medfödda personlighet. När fadern avlider 1905, vid 58 års ålder, så faller ett stort ansvar på 17-årige Verner att hjälpa modern med försörjningen av de två yngre systrarna. Han benämns som arbetare men fiskar även till familjens husbehov och försäljning.
Verner befrias från värnplikten – förmodligen på grund av hälsoskäl – och när han väl lämnar föräldrahemmet korsas vägarna med den ett år yngre Hulda Vikholm. Tycke uppstår och 1916 föds dottern Edla, strax därpå gifter sig paret. De lovar varandra att leva tillsammans i nöd och lust, men det kommer tyvärr mest att bli i nöd. Sonen Sven föds 1918 och familjen stretar på i skuggan av första världskriget där livsmedelsbristen nästan får en revolution att utbryta i Sverige.
Äktenskapet knakar i fogarna
Efter freden den 11 november 1918 blir paradoxalt nog tillvaron i Sverige tuffare eftersom många jobb försvinner när efterfrågan från de krigförande parterna upphör. Det är hårda tider och så kallade AK-jobb (AK=Arbetslöshetskommissionen) ökar alltmer, alltså enklare arbeten som vägbyggen och annat som lönas tämligen dåligt. Som om inte det vore nog sker snart en tragedi i Verners och Huldas hem i Grådö, när barnen i maj 1919 drabbas av kikhosta och avlider med bara några veckors mellanrum.
Sorgen måste ha varit outhärdlig i ett hem där man visserligen inte ägt några större resurser men åtminstone haft Edla och Sven. Smärtan blir så stor för Hulda att hon drabbas av psykiska problem och under en period vårdas på Säters hospital. Äktenskapet repar sig inte efter dödsfallen och sinnessjukdomen, så den 15 juli 1920 är skilsmässan ett faktum. Hulda återfår aldrig fotfästet igen och avlider vid 44 års ålder 1933 i magsäckscancer.
En nystart i livet
Verner har det tungt efter dödsfallen, sinnessjukdomen och skilsmässan men hankar sig ändå på något sätt fram i tillvaron. När familjen som varit hans mittpunkt i livet är utplånad verkar Verner leva ett ensamt liv. Han arbetar ett tag på Norns bruk i Hedemora, men flyttar 1921 till Stensbo i Grytnäs. All glädje i livet är borta förutom fiskandet som ger honom en viss mening och respit från verkligheten.
Men lyckan ser faktiskt ut att le mot Verner igen när han någon gång under 1925 träffar den 26-åriga Hildur Karlsson. Tycke uppstår och paret får sonen Bror som föds i juli 1926. Hildur har sedan 1923 på egen hand tagit hand om sin son Per, och nu får hon äntligen hjälp med att försörja familjen. En familj som utökas på nytt när Sven föds 1928. Men det är av allt att döma två trasiga själar som möts i förhoppning om att bli hela igen.
Hildurs väg i livet
Vem är då Hildur? Jo, hon föds i Dräcke utanför Hedemora på självaste julafton 1898, men livet blir trots det ingen dans på rosor. Föräldrarna är 25-årige drängen, och så småningom hemmansägaren, Karl Erik Andersson (senare Medin) samt 21-åriga Anna Persson. Barnadödligheten är fortfarande hög vid den här tiden och 1902 avlider Hildurs två år äldre bror Karl tragiskt nog endast sex år gammal. Men 1904 föds lillasystern Ellen när familjen flyttat till gruvsamhället Garpenberg, och år 1911 utökas syskonskaran ytterligare med systern Ester.
Åren går och flickan Hildur blir en ung kvinna som vill leva och älska, men på den här tiden har den tillfälliga och passionerade kärleken sina risker för kvinnor. Hildurs romans med Frans Sjögren slutar i graviditet och 1921 föds en dotter som fadern inte vill kännas vid. Domstolen tvingar honom dock att ta på sig faderskapet, men han har av allt att döma ingen roll i dotterns uppväxt. Det har inte heller Hildur som lämnar över flickan till föräldrarna i Garpenberg. Sönerna Per, Bror och Sven kommer hon dock aldrig att lämna ifrån sig. Nej, aldrig. Innan Hildur möter Verner försörjer hon sig som hushållerska och sliter för att försörja sonen Per.
Tillvarons bekymmer
Grundproblemet är dock inte löst i och med kärlek och gemensamma barn. Nej, det är ett fattigt och slitsamt liv som utspelar sig i den usla stuga – i Skinnarbo utanför Hedemora – som familjen kallar sitt hem. Och den där hjälpen som Hildur får med att försörja en expanderande familj är inte alls tillräcklig. Familjen lever i allt väsentligt på Verners fiske och jakt. Så de överlever men kanske inte mycket mer än så, och i bostaden råder mycket knappa förhållanden.
Stugan har endast ett rum – som dock enligt uppgift är ”ganska snyggt hållen” – så något privatliv eller bekvämligheter att tala om finns inte. Det är i och för sig inte särskilt ovanligt för fattigt folk att bo på det här sättet, trångt och ohygieniskt, men det verkar som om även grannar tycker att familjens levnadssituation är ovanligt torftig och påver. I tidningarna 1928 kan man dessutom läsa att grannarna anser dem vara lite underliga.
Som familjeförsörjare är Verner kanske inte den allra bästa kraften, men av allt att döma så försöker han åtminstone sitt bästa. Dock lever familjen ganska isolerade i sin ensliga stuga, och Verner uppmuntrar inte besök från utomstående. Hildurs mor har till exempel inte besökt sin dotter under hela tiden de bott där. Kanske gör Verner gör så här för att hålla sin familj trygg, ett sätt att hantera oron för att också dessa barn ska dö. Eller så är det bara ett mönster som upprepar sig, kanske har han isolerat även sin första familj. Hur det ligger till vet vi inte och tiden har utplånat just de spåren.
Man lever dock inte i total isolering utan vid enstaka tillfällen besöker Hildur till exempel grannfrun Greta Johansson. Inför henne beklagar sig aldrig Verners livskamrat utan upplevs som ganska glad om än nervös, men det finns något bakom fasaden. För precis som Hulda lider Hildur av psykisk ohälsa, hon mår inte bra i fattigdomen och isoleringen. Vid flera tillfällen säger hon sig vara trött på livet, och till råga på allt så hemsöks hennes kropp av en besvärlig reumatism. Enligt Verner har de dock ett väldigt gott samliv.
Hur kontrollerande Verner är går inte riktigt att säga, men att det inte är en helt hälsosamt psykisk miljö för någon av familjemedlemmarna anas i protokollen. Inga tecken finns dock på att Verner skulle vara våldsam, bara att han är mer ovillig att umgås med personer utanför familjen. Visserligen har Verner ofta – som så många andra vid den här tiden – med sig sin revolver, men inte heller där verkar det bero på att han är en våldsam natur.
Den svarta dagen
Det har blivit fredagen den 10 augusti 1928, en sommardag som verkar bli lik de flesta andra dagar för familjen. Låt vara mer varm och ljus men ändå en dag i fattigdom och relativ isolering. På morgonen ser grannen Greta Johansson femårige Per gå förbi men tänker sedan inte mer på det. Några timmar senare, runt klockan 17, cyklar Verner Eriksson förbi henne på sin väg mot ännu en fisketur i Dalälven medan Hildur och barnen är kvar i stugan. Fisket ger familjen mat för att hålla hungern borta, men för Verner är det här också en av livets ljuspunkter där han för en stund kan släppa sina bekymmer.
När fisket är avslutat runt klockan 21 slår han följe med Arons Erik Jonsson på sin väg hemåt, de två bor grannar och Jonsson brukar dagligen stöta på någon ur familjen Eriksson. Men vid hemkomsten möts Verner av en låst dörr, vilket är högst onormalt. Han blir orolig och bankar allt hårdare på dörren utan att få någon respons inifrån huset. När det inte hjälper ropar Verner åt Hildur att öppna. Men det är förgäves, ingen släpper in honom och inte ett ljud hörs inifrån.
Jonsson hör Verners rop och snart kommer även denne springande med andan i halsen och skriker, ”Nu är det något fel, ni får följa med mig hem”. Jonsson springer till stugan med sönerna Valfrid och Verner, där även de med knackningar och rop försöker få någon att öppna. Men allt är förgäves. Nu tillkallar man hemmansägarna Hedlöf och Haglund från Grådö för att bryta upp dörren som visar sig vara reglad inifrån med en hasp.
En tragedi
Att något inte står rätt till har man redan förstått, men den hemska syn som möter dem kommer ingen av de sex männen någonsin att glömma. På soffan i stugans enda rum ligger de två äldsta pojkarna livlösa, och på golvet hittas Hildur med sitt lindade spädbarn bredvid. Hon är blå i ansiktet och har krampaktigt knäppta händer, huvudet vilar på en kudde. En flaska med stryknin hittas i rummet och i nappflaskan ser man spår av kristaller som misstänks vara giftrester.
Det mesta tyder på att Hildur har mördat de tre barnen och sedan tagit livet av sig själv. Verner som inom loppet av nio år förlorat alla sina fyra barn bryter ihop fullständigt, skuldkänslorna som far genom hans kropp är skoningslösa. Varför åkte han på fisketur istället för att skydda de värnlösa barnen som nu fallit offer för sin egen mor? Den enda ljusglimten i det annars kompakta mörkret är att Hildurs sjuåriga dotter uppfostrats av morföräldrarna i Garpenberg, för tack vare det blir hon syskonskarans enda överlevare.
Verner som är helt förkrossad leds till familjen Jonssons hus i väntan på att landsfiskalen ska anlända. Han hörs förtvivlat mumla för sig själv:
Ska hon ha kunnat få fatt på rävgiftet, som jag hade gömt så väl i vedboden.
För trots Verners ord om att deras samliv varit mycket gott har det funnits stora problem. Under 1927 pratar Hildur ofta om att ta livet av sig och Verner törs inte lämna henne ensam längre stunder. Det här senaste året har hon dock enligt honom verkat mycket gladare och krisen ser ut att ha blåst över. Men det finns i efterhand illavarslande tecken också under 1928, för vid minst ett tillfälle uttrycker Hildur att hon inte vill leva. Dock ser hon på ytan stabilare ut, men vi ska inte glömma att Verner ändå som en säkerhetsåtgärd gömmer strykninet i vedboden. Innerst inne inser han att självmordsrisken fortfarande finns, men tyvärr är gömstället inte bra nog.
Polisen tar över
Jonsson som oroar sig för Verner håller ett öga på honom, men det hjälper föga. När de båda står utanför förstugukvisten börjar Verner utan ett ord springa mot skogen. Jonsson springer efter och ropar åt honom att stanna, men snart är Verner Eriksson uppslukad av både mörker och skog. Så när landsfiskal Ivar Broström, provinsialläkare Herman Nilsson och doktor Valdemar Olsson från Hedemora väl dyker upp på platsen är Verner sedan länge borta.
De tre kan inte göra mer än att konstatera att alla i stugan är döda, men Verners frånvaro och flykt in till skogen skulle kunna ses som tämligen misstänkt. Det finns dock inga tecken på att han skulle vara ansvarig för det hemska dådet, och i översta byrålådan hittas dessutom en lapp från Hildur som bekräftar den saken. Där står:
Jag har tröttnat på livet men Väner har ingen skuld till dät hälsningar till eder alla från oss Hildur.
Att han fritas från skuld i brevet är en klen tröst för den förtvivlade mannen som återigen inte har några barn i livet. Hildurs mor Anna Medin kan senare bekräfta att handstilen på lappen är dotterns, någon annan person har inte skrivit texten. Men för säkerhets skull jämför landsfiskal Styvén handstilen med andra prov från Hildurs penna, och kan se att de är identiska. Dessutom gör man jämförelser mellan lappens och Verners handstil, men ser snart att de inte överensstämmer. Kropparna förs till Hedemora för obduktion där läkaren redan är redan ganska säker på vad en sådan kommer att påvisa.
Var är Verner?
Den av skuld och sorg svårt plågade Verners försvinnande väcker stor uppståndelse. Då man fruktar för hans liv inleds skallgång vid första morgonljuset, men det kan redan vara för sent. För på en grindstolpe hittar polisen ett brev från Verner där han förklarar sin avsikt att avsluta sitt liv. Utredningen leds nu av landsfiskal Axel Styvén från Husby eftersom Ivar Broström gått på tjänstledighet. Hela lördagen söks skogarna resultatlöst igenom av ett tjugotal man, och hoppet om ett lyckligt slut minskar snabbt. Ja, ett lyckligt slut är ju såklart en överdrift men åtminstone en mindre tragedi än vad det redan är.
En närbelägen sjö genomsöks utifall att den saknade dränkt sig där, men man hittar ingen kropp i vattnet. Det befaras också att Verner har med sig pistolen och att han ska skjuta sig med den, så ingen skulle bli förvånad om ett skott avfyrades inne i skogen. Men några skott hörs inte. Även vid Tallbo i Garpenberg – där Verners mor och ena syster bor – eftersöks den försvunne mannen utan något resultat. De flesta har redan gett upp hoppet om att han ska finnas vid liv då ett mirakel inträffar.
Ett ljus i mörkret
För på söndagsmorgonen kommer det in uppgifter om att Verner synts till i Stusshyttan, så landsfiskal Styvén åker dit för att undersöka saken och påträffar Verner skadad men vid liv. Med sin slidkniv har han under lördagen skurit sig i överarmarna för att återförenas med sin familj, och svimmat av sina skador. Men dör gör han inte. När Verner vaknar till sans igen har blodet levrat sig så han öppnar såren på nytt med kniven och svimmar igen. Men inte heller den här gången kommer döden till honom utan han vaknar upp och hör människor i närheten, blir rädd och springer därifrån.
Efter det irrar han runt i skogen och kommer på söndag morgon till Stusshyttan där gårdsfolket känner igen honom och larmar polisen. Skadorna är ändå inte är värre än att han kan tas omhand och föras till sjukhuset i Hedemora för vård. Man räknar med att han fysiskt kommer bli helt återställd även om detsamma inte gäller för psyket. Verner övervakas i sin sjuksäng då man befarar att han ska göra nya självmordsförsök i sin bottenlösa förtvivlan.
Svaren
Obduktionen genomförs några dagar senare och för säkerhets skull skickar man prover till rättskemisten professor Wolff för att få bekräftat att stryknin tagit livet av de fyra. Man antar att så är fallet men vill ha det svart på vitt. I september kommer utslaget som på alla punkter bekräftar hypotesen, Hildur har gett sina barn av giftet och sedan tagit det själv. En plågsam död då stryknin inte är något skonsamt sätt att lämna livet på. Isoleringen och den stora fattigdomen anges som orsak till att Hildur i ett anfall av vansinne utför sin oförlåtliga gärning.
Livet går vidare
Hur går det då för Skinnarbofamiljens ende överlevande medlem? Jo, den 23 maj 1957 avlider Verner i en ålder av 70 år efter ett liv fullt av motgångar. Han bor då på Långgatan 21 i Hedemora och efterlämnar alla sina tillgångar till Riksföreningen mot Reumatism. Så troligen lider Verner precis som Hildur av reumatiska besvär mot slutet av sitt liv, han har dessutom en hörselskada som tvingar honom att använda hörapparat.
Ett hårt liv har slitit på hälsan och vid Verners död är de enda anhöriga hans två systrar, de avstår frivilligt alla anspråk på broderns tillgångar till förmån för Riksföreningen mot Reumatism. Hildurs dotter som uppfostrats av morföräldrarna, och tack vare det undsluppit sina syskons hemska öde, får ett långt liv och avlider vid 94 års ålder. Livet går vidare och snart finns inga levande kvar som kan minnas det som inte går att glömma. Tiden kanske inte läker alla sår, men den utplånar obönhörligt de flesta spår. Även av de mest tragiska händelser.
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 