Året är 1915 och vi befinner oss i södra Dalarnas Grangärde där tillvaron kan vara hård. Det här är trakter som gjort sig kända för flera våldsamma mord, det senaste bara två år tidigare. Men snart ska ytterligare ett illdåd hemsöka bygden mitt i den kalla vintern.
Oroliga tider
År 1915 har kriget som pågått under ett år utvecklats till något ingen kunnat föreställa sig, ett världskrig utan slut i sikte. Sverige har undvikit att bli indraget men vårt nära läge till Tyskland ställer krav på diplomatin. Dessutom måste landet hålla sig väl med England som har makten att blockera import av livsmedel och bränsle. En konst som regeringen Hammarskjöld tyvärr inte riktigt bemästrar, och det får konsekvenser längre fram. Ännu är läget inte alltför illa men bristen på viktiga varor blir värre ju längre kriget lider.
Kaffe blir en lyxvara när fartyg sänks av tyska ubåtar eller beslagtas av den brittiska flottan. Kaffebristen kan man dock leva med, värre blir det 1917 när potatisskörden slår fel och matbristen är ett faktum. Oroligheter utbryter och ett litet tag balanserar nationen på randen till revolution. Något som faktiskt inträffar i liten skala på ön Seskarö i Haparanda skärgård när militären tillfälligt drivs bort av arga och hungriga arbetare. Det är också året då statsminister Hjalmar Hammarskjöld – i folkmun ”Hungerskjöld” – tvingas avgå. Men dit är det ännu två år och ingen anar nu att kriget ska pågå så länge.
Nyhammar
I Nyhammar – beläget i natursköna Grangärde i södra Dalarna – ligger snön djup och kylan är sträng i december 1915. Även föregående vinter har varit ovanligt kall, vilket i och för sig är goda nyheter för de som kör transporter med slädar. Traktens invånare arbetar mest inom skogsbruk, jordbruk, gruvindustrin eller på Nyhammars bruk som under första världskriget sysselsätter över 400 personer. Bara 25 år tidigare har man i lilla Nyhammar genomfört Sveriges första kraftöverföring av likström, så det är en viktig plats i svensk industrihistoria. År 1915 byggs dessutom en ny kraftstation som förser alltmer av trakten med elektricitet när den moderna tiden är i antågande. Men just nu är det en plats med gnistrande vita skogar och stillhet, en plats där inget ont borde kunna inträffa.
Våldet under ytan
Under den idylliska ytan är det här dock inte en händelselös trakt där tiden går sin gilla gång. Eller, den går mestadels sin gilla gång – med fattigdom och spritmissbruk som skönhetsfläckar, men sådant förekommer över hela landet – med avbrott för våldsamma händelser. Bara två år tidigare har spelmannen och skomakaren Albert Granlund spårlöst försvunnit från Uvberget – inte långt från Nyhammar – efter att han mördat grannen Sara Lisa Jansson. Många tror att mördaren själv är död medan andra tvivlar. Kanske väntar Albert bara på rätt tillfälle för att hämnas, hämnd är ändå en rätt som bäst serveras kall.
I Nyhammar bor en tolvårig flicka vid namn Estrid Larsson som även hon kommer att hamna i kriminalhistorien, dock som offer. Hon mördas den 9 maj 1929 på Gyllenborgsgatan i Stockholm. En annan framtida händelse i trakten, som inte ligger mer än drygt ett halvår framåt, är när Albert Granlunds styvfar Karl Ludvig Granlund – känd som Gardist-Kalle – mördar Per Johan Hedberg Sköld den 19 juli 1916 i det så kallade Fredmundbergsmordet. Den ökände Gardist-Kalle anses också allmänt ha mördat Finn-Per vid Mörttjärn 1901, även om domstolen inte kan fälla honom för det brottet. Båda morden sker som bakhåll i skogen där offren skjuts ihjäl, så många i Grangärdes och Ludvikas trakter är med rätta rädda för Gardist-Kalle.
Elin Viklund
Men dessa händelser ligger antingen i det förflutna eller i framtiden. Vi ska nu fokusera på det som faktiskt händer i december 1915, och framförallt på den unga kvinnan Elin Viklund. Elin föds i byn Kullen den 17 februari 1893 som dotter till skogsarbetaren Jan-Erik och hustrun Sara. Hon har ett halv- och fyra helsyskon. I den fattiga och farliga tillvaron dör många barn i ung ålder, vilket även den tre år äldre systern Signe gör som avlider när Elin är åtta månader gammal. Familjen flyttar 1903 till Grangärde kyrkby, vidare till Ludvika 1906 för att året därpå hamna i Ekorrbacken vid Frötjärnsberget.
Familjens stuga är visserligen idylliskt röd men boendeförhållandena mindre så. I en bostad på ett rum och kök trängs sju personer, något som dock inte är särskilt ovanligt vid den här tiden. Fadern tjänar inga stora summor på skogsarbetet, men familjen har åtminstone en ko och några hönor som gör att man kan dryga ut kosten. År 1908 konfirmeras Elin, vilket på den tiden är en stor händelse. Ingen vill skämma ut sig genom att underkännas av prästen. Under perioder arbetar hon sedan som piga hos Olov Olausson på Solbacken i Grangärde, ett vanligt yrke för en ung kvinna på landsbygden.
Att trakterna som familjen Viklund bor i är fattiga illustreras av att grannarna Pär Pärsson och Hilda Bäckman 1911 tar emot fyraåriga Elisabeth Granlund som fosterdotter. Hon råkar vara mördaren Gardist-Kalles dotter, men henne kan eller vill han inte ta hand om. Flickans mor Torsbergs-Augusta är inte heller i skick för att måna om sina barn, hon hamnar så småningom på fattighuset i Pärlby och senare på mentalsjukhus. Fram till 1918 kan barn utackorderas till lägstbjudande vid så kallade fattigvårdsauktioner, en del får ett kärleksfullt hem medan andra utnyttjas som billig arbetskraft.
Det självständiga livet väntar
År 1915 är 22-åriga Elin Viklund snart redo att lämna föräldrahemmet, hon är omtyckt och känd för sitt goda humör. Till utseendet beskrivs Elin som slank, av normallängd, ljushårig, med blå ögon och fina tänder. Det sistnämnda ingen självklarhet vid denna tid då många har stora tandproblem. Ni ser henne på fotografiet ovan. Under sommaren arbetar hon som sjukvårdsbiträde i Grangärde sjukstuga för doktor Gunnar Furugård, där både doktor och patienter uppskattar henne. Doktorn är vid det laget inte särskilt känd men blir det senare genom sin bror Birger Furugård, den blivande nazistledaren.
Till Grangärde kommer Gunnar i december 1913 från en tjänst som underläkare på Östersunds sjukhus. På sjukstugan handlar det ofta om arbetsskaderelaterade fall från bruket eller vanliga sjukdomsfall, men undantag finns såklart när det gått vilt till på någon lokal festlighet. Ett sådant exempel är en basar i trakten den 26 augusti 1915, som spårar ur totalt och slutar med att en arbetare knivhuggs i både armar och händer. Givetvis finns rikliga mängder alkohol med i bilden. Troligen är då Elin fortfarande anställd vid sjukstugan och får hjälpa till med vården av den skadade mannen.
Men allt är givetvis inte plikt och arbete för Elin, hon tackar till exempel inte nej till att besöka dansbanan i Grangärde för att dansa tango och one-step. Alla behöver vi dessutom våra laster i tillvaron och Elins är cigaretter. När det gäller kärlekslivet så ser allt på ytan bra ut då hon sedan 1914 har en fästman (enligt doktor Furugård träffar hon dock sin fästman först sommaren 1915 då han ska ha varit patient på sjukstugan, så det är oklart vilken version som är sann), och paret planerar att gifta sig i början av 1916. Möbler till det nya hemmet har redan börjat köpas in, det är nästan som om giftermålet brådskar.
En ödesdiger vinterdag
Vi har kommit till fredagen den 17 december 1915, en bistert kall dag med 25 minusgrader. Elin arbetar ofta inte på vintrarna och det beror helt enkelt på hemförhållandena. När det blir alltför kallt och snörikt kan nämligen fadern och bröderna inte arbeta i skogen och blir då hemma i familjens minimala stuga. Det finns alltså gott om arbete för Elin när modern behöver hjälp med hushållet, kanske inte rättvist men inget särskilt konstigt för tiden.
Man förstår dock att det kan bli lite spänt när så många personer ska samsas om stugans två rum, men för Elin finns ett andningshål under vintern när ingen dans sker i Grangärde. Hämtningen av post och tidningar vid Nyhammars station. Det blir egentid för henne och en paus från det överbefolkade hemmet. Familjen är också vana vid att hon ibland sover över hos väninnor i Nyhammar eller rentav hos sin jämnårige fästman Georg Brask. Så det finns fler andningshål i tillvaron för Elin, som dessutom om några månader kommer att vara gift och börja en helt ny tillvaro med sin blivande make.
Det är som sagt kallt ute men Elin är van vid kyla och klär sig ordentligt inför sin sju kilometer långa väg till stationen. Hon bär en grön ulster, halsduk, svarta långstrumpor, yllebyxor, grå vintermössa och svarta knäppkängor. Strax före klockan 17 börjar vandringen i vintermörkret. Elin kämpar sig fram genom snön och över bron som korsar Frötjärn, där bor det inte många människor även om landsvägen mellan Björbo och Grangärde kan vara ganska trafikerad. Hon tar sig till foten av Norra Stenberget, ungefär hundra meter meter från Stenbergsgården där dammvaktaren bor, men mycket längre än så här ska hon inte komma. Elin återvänder aldrig mer till Ekorrbacken.
Doktorns resa
Samma kväll beger sig doktor Gunnar Furugård ut på ett patientbesök till Elins födelseby Kullen. Furugård behöver dock inte promenera från sin bostad i Sunnansjö utan körs av Frans Kornelius i en tvåsitsig släde. Sikten är dålig i snöfallet och väglaget halt men hästen klarar uppgiften galant när de relativt snabbt passerar Bysjön, Grangärde och Nyhammar på väg mot Kullen. Även doktorn med kusk passerar så småningom bron över Frötjärn, och vid det laget har snöfallet lättat. På bron ser de en man lutad mot räcket som tittar ner mot vattnet. Doktor Furugård beskriver i en redogörelse 48 år senare följande replikskifte efter att de kommit över till andra sidan:
– Va fan var det där för en underlig kurre, som stod där och stirrade?
Gunnar Furugård i sin redogörelse 1963
– Han kanske väntade på någon. Kanske på Cornelius, skämtade jag tillbaka.
Så småningom anländer doktorn till Kullen, undersöker sin patient och åker sedan samma väg tillbaka. I samma redogörelse berättar han vad som händer när de på nytt kommer till Stenberget:
Då vi nu på nytt passerade Frötjärnsbron och kom in i det lilla skogsområdet vid Stenberget skyggade plötsligt det annars så lugna stoet i sin jämna trav, fnös till, stegrade sig och ville vända. Förgäves försökte den vane hästkarlen Cornelius med alla medel driva stoet framåt. Det lyckades emellertid inte. Han måste kliva ur släden och gripa tag i betseltygen för att kunna hålla henne i ett säkrare grepp.
Gunnar Furugård i sin redogörelse 1963
Frans Kornelius lyckas till slut lugna hästen så pass mycket att de kan åka vidare, men både han och doktorn undrar vad som skrämt stoet. Det här kommer han inom kort att få fundera desto mer över.
Var är Elin?
Hemma hos familjen Viklund i Ekorrbacken sover man lugnt i förvissningen om att Elin övernattar hos någon väninna, fästmannen, i sjukstugan eller möjligen hos husbonden på Solbacken. Det finns många alternativ. Mörkret, kylan och snön har i alla fall gjort att hon bestämt sig för att inte sova hemma. Dagen gryr och grannen Axel Jansson ska köra in ett lass med hö till Nyhammar, så Elins artonårige bror Elis beslutar sig för att följa efter släden på sin spark. På bruket spelar han ofta kort med vänner under helgerna. Innan han åker ber fadern honom att försöka ta reda på var Elin är någonstans och när hon kommer hem. Elis lovar att göra det och klockan 11 beger sig släde och spark iväg på vad som bör vara en ganska händelselös resa. Men så blir det inte.
En hemsk upptäckt
När sällskapet har färdats ungefär tre kilometer och passerat bron vid Frötjärn börjar uppförsbacken vid Stenberget. Och nu händer något nästan precis där doktorns ekipage hejdats av den stegrande hästen kvällen innan. I dagsljuset och den gnistrande snön ser Elis något konstigt i buskarna på höger sida om vägen. Något grönt. En ulster. Elis skriker till:
Titta där, där ligger ju Elin, syster min, men vad…?
Elis Viklund den 18 december 1915
Han överger sin spark och springer in mot snåren medan Axel Jansson hoppar ner från släden. Situationen är overklig, det kan väl ändå inte vara som Elis har ropat? Jo, det är tyvärr så. Där ligger Elin livlös på rygg med mössa och näsduk bredvid, det finns dessutom tecken på att hon kan ha blivit utsatt för sexuellt våld. Någon har försökt dölja kroppen med kvistar och så finns det släpspår i snön som leder från vägen samt blodfläckar. Bredvid ligger också en cigarettfimp av det märke som Elin brukar röka.
Axel Jansson stannar kvar hos Elin medan hennes bror så snabbt han kan tar sparken in till Nyhammar. Där tillkallas kronolänsman Robert Murelius som i sin tur kontaktar doktor Furugård och den framtida landsfiskalen Waldemar Jansson. Med släde tar de sig till platsen och kan bara konstatera att den unga kvinnan har varit död ett tag. Om sexuellt våld förekommit är dock mer osäkert, en inte oviktig detalj för att kunna ringa in gärningsman och motiv. Furugård kan bara konstatera att han känner igen platsen där hästen tidigare ryggat, kanske hade han kunnat se kroppen redan då om det inte varit så mörkt. Dessutom har han och kusken kanske sett mördaren på bron.
Obduktion och upptäckter
Doktor Furugård obducerar mordoffret och konstaterar att döden uppstått genom strypning efter att hon slagits i huvudet med något som kanske är en sten. Han kan inte med säkerhet säga om det faktiskt förekommit en våldtäkt trots att vissa yttre tecken tytt på det, kanske har gärningsmannen lämnat ett villospår. Något som dock framgår med all tydlighet är att Elin varit gravid i tredje månaden, hon och fästmannen har förutom giftermål också haft ett barn på väg. Och nu har möjligen fästmannen också fått ett motiv för mordet.
När fästmannen Brask underrättas om Elins död så bryter han enligt Stockholmstidningen och Dagens Nyheter den 19 december ihop och svimmar. Det tar kronolänsman Murelius som ett tecken på att Brask inte kan vara mördaren, om han har ytterligare skäl vet vi inte. Polisen pusslar efter vittnesmål ihop en trolig mordtid till mellan 17.30 och 18.30. Einar Jacobsson i Kvarngärde i Sunnansjö berättar för polisen att en luffare övernattat i en av hans lador natten till lördagen, så spaningar inleds nu efter en 30-årig man av medellängd med mörk kort rock och sportmössa.
Jakten inleds
Inledningsvis misstänker vissa att Uvbergsmördaren Albert Granlund återvänt till bygden, men då han fortfarande är spårlöst försvunnen och inte stämmer in på signalementet dör teorin snabbt ut. Istället fokuserar man på luffare i trakten, där en som tidigare begått våldtäkter grips men snart släpps när alibit visar sig vara solitt. Kronolänsman Robert Murelius får en viss press på sig för att snabbt lösa mordet, hans rykte som polis är fläckat efter den misslyckade jakten på Uvbergsmördaren sommaren 1913. En stor och långvarig insats som präglats av viss inkompetens, för den nyfikne finns hela historien om det mordet att läsa i min bok Ekon av brott (2023).
Kronofogde Hjalmar Rosberg inser att polisen i Grangärde inte klarar av fallet på egen hand och skickar en begäran till landskansliet i Falun om att få låna ytterligare två detektiver. Rosberg reser själv till Grangärde för att assistera. Länsstyrelsen skickar i sin tur begäran vidare till polisen i Stockholm med förhoppningen att de ska vilja hjälpa till, men det är en from förhoppning. Den 20 december kommer svaret från polismästare Wilhelm Tamm, ”Omöjligt skicka polishjälp”. Så istället skickas Ludvikas kronolänsman Einar Gottliebsson och Borlänges polisuppsyningsman Gustaf Larsson.
Att polisen riktar in sig på just luffare beror på att de är ganska frekventa i trakten, och förklaringen till det är att man vid Nyhammars hytta kan få en varm sovplats. Över hela landet dras för övrigt vinddrivna existenser till hyttor på sina vandringar för att få värme över natten, så företeelsen är inte unik för just Nyhammar. Men den här strategin ger inga resultat för kronolänsman Murelius som nu pressas ännu hårdare för att lösa mordet.
Medan jakten fortgår för fullt har tiden för att ta farväl av mordoffret kommit. I kyrkboken för Elin Viklund står det lakoniskt, ”mördad” under rubriken ”Anteckningar”. Inget mer. Jordfästningen sker den 27 december på Grangärde kyrkogård dit många har kommit för att visa sitt deltagande. Prosten Anders Magnevill predikar om mordet som tidens fel och ser ett växande moraliskt förfall och lättsinnigt liv i samhället.
Vittnen
Det finns förutom doktor Furugård och Kornelius ytterligare några vittnen som kan ha sett mördaren. August Andersson berättar att han mött Elin på bron under mordkvällen och strax därefter sett henne prata med en okänd man. Någon minut senare går Elin och mannen uppför backen vid Stenberget, men tyvärr ser August aldrig honom från nära håll och kan bara komma med uppgiften att de två verkar känna varandra. Att ingen träder fram som mannen Elin promenerat med tyder starkt på att det måste röra sig om mördaren själv. Det finns ytterligare ett vittne som vi ska återkomma till, men nu letar man inte längre efter en 30-åring utan snarare en 20-åring.
Volontären
I mars 1916 tänds hoppet igen om att hitta mördaren då uppgifter inkommer om 20-åriga Rudolf Samuel Karlsson, som är en förrymd volontär – volontärer var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare – från Svea artilleriregemente. Karlsson anhålls och antyder att en person vid namn Bror, som bott hos honom i Nyhammar den 16 och 17 december 1915, kan ha med saken att göra. Själv har Karlsson arbetat vid bruket i Nyhammar och när han kommer hem på mordnatten frågar han kamraten Bror om denne träffat någon kvinna under kvällen. Bror svarar, ”Jo visst, men det gick inte bra. Du får nog höra talas om saken”. Dagen därpå reser denne mystiske Bror från Nyhammar och säger till Karlsson:
Får du höra något som skett, i natt, så kan du vara tyst till mitten av februari. Du gissar nog vem som gjort det och den gissningen blir sann.
Ur Dagens Nyheter 1916-03-08
Bror skickar till och med ett brev där kamraten uppmanas att hålla tyst, men behändigt nog har Karlsson bränt det. Dessa uppgifter leder inte någonstans eftersom Karlsson är något av en mytoman. Någon med Brors signalement har inte synts till i Nyhammar och givetvis kollar man även upp Karlsson efter hans ogenerade lögner. Det visar sig att alibit är solitt, arbetskamrater vittnar om att han vid tidpunkten för mordet arbetar i hyttan. Polisen har inte kommit ett dugg närmare en lösning, och som om läget inte vore dystert nog i Nyhammar så brinner hyttans masugnar den 10 mars 1916. Tills det brunna byggts upp kommer passerande luffare att få uthärda kalla nätter.
Johansson från Nöbbele
Tiden går och utsikterna för att lösa mordet ser alltmer dystra ut, men så händer något i november 1916. Polisen griper grovarbetaren Karl Edvard Johansson från Nöbbele – vars leende beskrivs som vackert – för våldtäkter i Ormaryd och Svenljunga. Man misstänker att han även kan ha mördat Elin eftersom skådespelaren Knut Fagerholm tror sig ha sett Johansson på tåget mellan Vansbro och Nyhammar dagen för mordet. Ortsbor tycker sig också känna igen den misstänkte på foton i tidningarna.
Ska Elins familj nu få svar på vad som hänt och äntligen se rättvisa skipas? Murelius anhåller om bättre fotografier av mannen i helfigur för att kunna visa i Nyhammar, så nu håller alla tummarna för en lösning av brottet som hållit bygden i sorg och ovisshet det senaste året. Men det är inte Johansson och mordmisstankarna mot honom släpps när polisen hamnar på ruta ett igen. I Nyhammar bor det dock många som är övertygade om att lösningen finns på nära håll. Ja, så nära som fästmannen Georg Brask. Enligt den uppfattningen har han inte velat gifta sig, åtminstone inte med Elin.
I trakten äro naturligtvis en massa historier i omlopp, och det har bl. a. talats om att en i trakten bosatt person skulle vara misstänkt för mordet.
Ur Dagens Nyheter 1915-12-24
Georg Brask
Fästmannen Georg Brask föds den 13 mars 1893 i Nyhammar och är alltså jämnårig med Elin. Georg är ett av smeden Adolf Brasks och hustrun Maria Borgströms tolv barn. Precis som i Elins fall får han i tidig ålder uppleva dödsfall bland sina syskon, en bror och två systrar dör bara några månader efter födseln. Systern Elin dör i hjärninflammation orsakat av mässlingen, men någon dödsorsak för Karl Martin och Elsa finns inte angiven dödboken. Att barn dör i späd ålder är en del av livet vid den här tiden.
Fadern försörjer sig enligt kyrkboken som smed och hovslagare, troligen på Nyhammars bruk. Han verkar vara en ganska driftig man som ingår i flera olika styrelser, bland annat Byggnadsföreningen Enighet utan personlig ansvarighet och Nyhammars handelsförenings aktiebolag. Förväntningarna på Georg är nog att han ska arbeta på bruket och få en tryggad försörjning, men han vill inte vandra den vägen. Så i november 1910, vid 17 års ålder, flyttar Georg till Kung Karls landskommun i Södermanland för arbete som kontorsbiträde.
Där stannar han i ett år innan flyttlasset går till Ludvika och anställning som metallarbetare, ett steg närmare faderns yrke och sin gamla hemort. I november 1913 blir det dags att göra värnplikten på Svea Livgarde i Stockholm, så återigen flyttar han och tjänstgör på regementet i ett år. Georg lämnar militären i november 1914, och där har han lite tur för under kriget hålls många rekryter kvar i militärtjänst med hänvisning till det osäkra läget. Det är inte helt ovanligt med olika knep för att slippa ur militärens klor, bland annat genom desertering eller faktiskt genom att dra ut sina tänder. Just det sistnämnda blir en stor skandal under 1915 på Dalregementet.
Tillbaka i Nyhammar
Nu hamnar Georg återigen i Nyhammar hos sin familj och får anställning som elektricitetsarbetare (elektriker), detta troligen på Nyhammars bruk. Enligt uppgift är det nu i slutet av 1914 som han börjar uppvakta Elin och slutligen också lyckas bli tillsammans med henne. Som ni kanske minns hävdar dock doktor Furugård att det här sker först sommaren 1915 då Brask är inlagd på sjukstugan, så helt säker på tidpunkten går det inte att vara.
Men vad är det då egentligen som gör att Brask blir så misstänkt i ortsbefolkningens ögon trots att kronolänsman Murelius inte tror på fästmannens skuld? Många är ju övertygade om att han för att slippa barn och äktenskap med Elin helt sonika mördat henne. Det finns dessutom uppgifter i en artikel av Carl Olof Bernhardsson om att Brask även innan mordet varit illa omtyckt av ortsbefolkningen, men exakt varför är oklart. Vaga signalement om en ung gärningsman på runt 20 år stämmer förvisso in på Brask, men också på många andra unga män. Knappast något som håller i domstol.
Ett annat vittne – som tyvärr inte namnges i artikeln av Bernhardsson från 1963, utan bara benämns ”Morbror” – säger att han den ödesdigra kvällen möter en man ungefär femtio meter från mordplatsen som drar ner mössan för ögonen och springer in i skogen. Polisen hittar också spår i snön som visar att någon stått gömd bakom en tall. Senare påstås det att vittnet pekar ut fästmannen Brask som mannen han mött. Det är dock sagt i efterhand av vittnets systerdotter, så om han berättar det för Murelius och varför denne i så fall inte sätter någon tilltro till uppgifterna får vi aldrig veta. Och det finns anledning att granska det här påståendet lite närmare.
Dom letar efter luffare när di i stället borde söka i Nyhammar.
Folk på bygden om fästmannen
I Stockholmstidningen den 23 december 1915 nämns nämligen uppgiften, men då konstateras det bara att vittnet inte kan identifiera mannen eftersom han vänt bort ansiktet. I verkligheten springer inte heller den mystiske mannen iväg från vittnet ”Morbror”, den händelsen sker en stund tidigare när en yngling kommer gåendes. Och ynglingen själv märker inte ens mördarens flykt, utan den uppdagas först senare när polisen hittar spåren och rekonstruerar skeendet. Så uppgiften om att ”Morbror” känt igen Brask får nog tillskrivas kategorin ”rykten som uppstår i efterhand när alla anser sig veta vem mördaren egentligen var”.
På äldre dagar är Gunnar Furugård helt säker på att mannen som stått på bron måste ha varit Georg Brask. Det är dock uppenbarligen bara en känsla eftersom han inte sett mördaren ordentlig i mörkret. Tiden verkar ha format nya minnen som stärkt en långvarig misstanke. Furugård är liksom många andra ortsbor upprörd över Brasks brådska med att sälja möblerna som inköpts till hans och Elins gemensamma hem. För dem blir det ett tecken på skuld även om det lika gärna kan vara ett sätt att lägga allt gammalt bakom sig för en nystart i livet. Furugård påstår senare att han förgäves försökt övertyga Murelius om att Brask måste vara den skyldige.
Giftermål och emigration
Historien med Georg Brask ska få ytterligare en detalj som stärker folks misstankar. Han som varit så förtvivlad vid Elins dödsbud fortsätter nämligen att gå vidare i livet, och för en del betraktare går det misstänkt snabbt. In i handlingen kommer Helfrid Brattström, född den 24 april 1886 i Grangärde. Hon hör till de många svenskar som lämnar landet för att söka sig ett bättre liv i Amerika, och den 20 oktober 1906 går färden över Atlanten. Helfrid anländer till Ellis Island den 10 november med SS Carmania. I en folkräkning från 1910 ser man att hon sedan bor i Chicago och arbetar för Alice J. Leland som tjänarinna.
I kyrkboken och passagerarlistor som finns tillgängliga går inte hennes namn att hitta för något besök till Sverige. Ett sådant kan givetvis inte uteslutas men inte heller bekräftas. Orsaken till att den frågan är intressant står att finna i kyrkbokens anteckningar för den 8 januari 1917, när lysning till äktenskap sker mellan henne och Georg. En märklig detalj är att hon själv inte anländer till Nyhammar från Chicago förrän den 20 januari.
Hur kan de då bli förälskade och bestämma sig för giftermål utan att träffas? Det är en bra fråga men troligen känner deras familjer varandra från Nyhammar. Eftersom Georg bara är 13 år när Helfrid emigrerar måste kärlek ha uppstått långt senare, men kanske börjar de brevväxla efter december 1915 och finner kärleken på det sättet. Lokalbefolkningen misstänker dock att de två haft känslor för varandra redan innan Elin mördades, något som skulle stärka motivet för ett mord.
En möjlig länk mellan Helfrid och Georg är hans syster Hilda som emigrerar till Amerika och Boston med skeppet Saxonia 1903. Hilda och Helfrid är i princip jämnåriga och kan ha varit vänner i Nyhammar, men om de träffas även i Amerika vet vi inte. Den 10 februari 1917 gifter sig paret borgerligt – det står i kyrkboken att Helfrid inte är döpt, vilket gäller även de flesta av syskonen, så familjen Brattström är inte särskilt religiös. Några tankar på att stanna i bygden där många ser Georg som en mördare finns inte. Nej, den 10 april lämnar paret Sverige för gott efter att ha köpt biljetter av agent G. Söderlund.
Eftersom världskriget rasar för fullt är det ingen ofarlig resa över Atlanten som Georg och Helfrid tar sig an, SS Kristianiafjord skulle när som helst kunna sänkas av en mina eller tysk ubåt. Två månader efter parets resa slutar det också illa för båten som efter en navigeringsmiss går på grund och senare bryts sönder. Men Georg och Helfrid hamnar i Chicago där hon bott och arbetat så många år, och där lämnar vi dem en liten stund.
Familjen Viklunds öden
Det olösta mordet 1915 orsakar givetvis familjen djupa sår som aldrig läker, och den 8 januari 1921 avlider fadern Jan Erik 64 år gammal. Modern Sara Stina blir avsevärt äldre och avlider först den 22 februari 1944 vid en ålder av 85 år, efter att ha tillbringat de sista två åren på Pärlby ålderdomshem. Vid det laget är mordet preskriberat sedan den 17 december 1940.
Brodern Elis som hittat Elin tar av förklarliga skäl händelsen mycket hårt och är resten av sitt liv ovillig att tala om det som hänt. Undantaget är hans medverkan i Bernhardssons artikel i Mordkommissionen efterlyser del 1 (1963). Mer om den artikeln senare. Elis arbetar bland annat som chaufför och gifter sig 1927, men 1943 går paret skilda vägar. Efter skilsmässan sysslar Elis med vägarbete och blir även förrådsansvarig innan lyckan åter ler mot honom i form av änkan Elin. De två gifter sig 1956 och nu finns det återigen en Elin Viklund i familjen. Elis avlider 83 år gammal den 27 december 1980.
Erkännandet på dödsbädden
I Chicago börjar Georg och Helfrid om sina liv, och det finns en liten överraskning som anländer den 29 augusti 1917. Den här överraskningen har ett namn, Herbert. Det är Helfrids son som föds då och Georg måste ha varit väl införstådd med detta sedan de bestämt sig för giftermål. Vem som är den biologiske fadern vet vi inte men i officiella papper anges han som Georg. Att han skulle vara den biologiske fadern är inte sannolikt, i så fall hade Helfrid behövt komma till Nyhammar tidigare än den 20 januari. Men utan att kunna kontrollera passagerarlistorna till Sverige går det inte helt att utesluta.
Ska man då tro det som tidigare skrivits om fallet så dör Georg Brask någon gång under 1940-talet efter att han på dödsbädden erkänt mordet, och det är ju helt sensationella uppgifter. Om de vore sanna, vilket de inte är. För det är inte ovanligt att man i samband med olösta mordfall kan läsa om döende förbrytares erkännanden av både det ena och det andra. Då kan man ställa sig frågan om vem som egentligen för denna bekännelse vidare. En påstådd bekännelse på dödsbädden är också del av mytbildningen om det på sin tid omskrivna mordet i Östervåla 1896, för människor vill gärna ha en förklaring till det oförklarliga och då uppstår rykten. Det är mänskligt men inte så pålitligt.
För det visar sig att tidigare skribenter missat en viktig detalj när det gäller Georg – han kallar sig då George – Brasks öden i Amerika. Han dör nämligen i Chicago den 27 november 1924, endast 31 år gammal, och begravs två dagar senare. Paret får inga barn förutom Herbert. Ryktet om ett erkännande på just 1940-talet kommer med stor sannolikhet från det faktum att mordet preskriberas 1940, efter det behöver mördaren inte längre frukta den jordiska rättvisan.
Helfrid – som nu kallar sig Helen Brask – stannar kvar i staden och dyker upp igen i samband med en tragisk händelse. Det är när sonen Herbert insjuknar och avlider den 30 juli 1934 bara 16 år gammal, så nu är Helfrid alldeles ensam i världen igen. På ett dokument från den 29 oktober 1941 dyker hon upp på nytt i en ansökan för att bli naturaliserad amerikansk medborgare. Snart ska hon också slippa vara ensam, för i augusti 1942 gifter sig Helfrid med den nio år äldre Johan Wahlberg från Svärdsjö. Paret dyker upp en sista gång i officiella amerikanska dokument 1943 när ytterligare en ansökan om naturalisering görs. Efter det är deras öden på andra sidan Atlanten okända.
Vem mördade Elin?
Ett olöst mord är som ett öppet sår, och innan det lösts kan inte de drabbade riktigt bearbeta det som hänt. Alla frågor om vem och varför kvarstår, och så är det också i fallet med Elin Viklund. Vi vet inte vem som utförde dådet eller varför, kanske var det en våldtäkt som slutade med mord eller så ville någon hindra att livet oåterkalleligt ändrades med giftermål och barn. Kanske var det bara en ren slump att Elins liv ändades den där iskalla decemberkvällen 1915, kanske var allt planerat. Flera spår följdes upp av polisen, men inget av dem gav någon lösning.
Idag lever egentligen bara ett av alla uppslag kvar, att mördaren skulle vara Georg Brask. En tanke som slog rot i bygden där personer som Gunnar Furugård var helt övertygade om hans skuld. Och man får väl säga att det finns vissa detaljer som pekar på Brask. Till exempel att Elin enligt vittnesmål verkar känna mannen som hon går tillsammans med mot Stenberget. Graviditet och stundande giftermål kan vara motiv för en man som inte vill binda sig. Kanske har de mötts vid bron av en slump och ett bråk om det ofödda barnet sedan spårat ut, eller så är mötet bestämt redan i förväg.
Det som talar emot ett urspårat bråk är att inga tecken på brottsplatsen pekar mot något tumult. Tvärtom verkar Elin inte ha satt sig till motvärn. Tillvägagångssättet tyder inte heller på planering då både dåd och försök att gömma kroppen saknar spår av förslagenhet. Vägen är dessutom flitigt trafikerad vilket utgör stor risk för upptäckt. Helfrid verkar inte heller tro att Georg är en mördare, om de nu inte planerat allt tillsammans. Visserligen emigrerar paret från Sverige, men det är de knappast ensamma om. Och som ni ser stämmer inte heller ryktena om att en döende Brask på 1940-talet skulle ha erkänt mordet, vid det laget hade han varit död i nära två decennier.
Att kronolänsman Robert Murelius inte går vidare med det spåret tyder också på att han hade information som friade Brask från misstankar. Det är svårt att säga så här långt efteråt vad han grundade den slutsatsen på eftersom alla polisdokument från utredningen sedan länge gallrats. Murelius som alla ansåg var en trevlig man privat men kanske inte så briljant som polis – alla hade vid mordet på Elin Viklund händelserna från Uvberget 1913 i färskt minne, och där misslyckades Murelius spektakulärt – hade förhoppningsvis goda skäl att utesluta fästmannen ur utredningen.
Det finns en detalj från mordet 1915 som med dagens teknik förmodligen skulle ha avslöjat mördaren. Cigarettfimpen som hittades vid kroppen. I alla fall om den inte röktes av Elin själv utan hennes mördare. Idag skulle spåret ha gett DNA medan det då mest var en frustrerande och olöslig detalj som inte ledde någonstans. Om nu mördaren rökte cigaretten efteråt – och mycket pekar på att han i så fall tagit en av Elins cigaretter – så tyder det på en stor kallblodighet. Men spåren är borta och svaret på gåtan kommer aldrig att dyka upp, mördaren tog med sig sin hemlighet i graven för evigt. Kanske var det Brask och kanske var det någon annan.
Minnet lever
Ett som det verkar bestående minne efter mordet är att någon eller några började lägga ris på platsen där Elin Viklund hittades, och det här har fortsatt ända till idag. Traditionen kallas offerkast och kunde förr uppstår på platser där någon fått en våldsam eller oväntad död. I Elins fall är avsikten med största sannolikhet att hedra hennes minne, men under mer vidskepliga tider ansågs högen även binda osaliga andar så de inte kunde ställa till med skada.
Om ni någon gång passerar platsen vid Stenberget, så stanna då gärna till en stund i tysthet och hedra sedan Elins minne genom att lägga en kvist eller blomma på högen. Den unga kvinnan som genom ödets grymma nyck och en mördare aldrig fick chansen att leva sitt liv i glädje och sorg. Hon är död sedan länge men lever fortfarande i minnet, och det finns något vackert i det.
Källor
Bergström, Peter : Ekon av brott (2023)
Bernhardsson, Carl Olof : Mordkommissionen efterlyser : dokumentära berättelser ur den svenska polisens hemliga protokoll. D. 1 (1963)
ArkivDigital
DigitaltMuseum
FamilySearch
Kungliga biblioteket
Riksarkivet
Statens Biblioteksdepå
Svensk-amerikanska tidningar
Svenska tidningar
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 