Mord är inget nytt i historien även om metoderna varierat från tid till tid. Olika gifter har använts och ett av de populäraste var arseniken, ett grymt men effektivt medel som är både lukt- och smaklös. År 1892 blev ett kafferep i Lima uppmärksammat över hela landet.
Lima 1892
Det är Valborgsmässoafton 1892 och 37-åriga Martina Larsdotter har tre veckor tidigare gift sig med 27-årige Hammar Lars Eriksson i Torgås, en by i Lima socken på Västerdalälvens östra sida. Enligt alla uppgifter verkar hon lycklig över sitt giftermål. Dessutom är Martina frisk och kry, en inte oviktig detalj framöver. Så allt borde vara frid och fröjd nu när sommaren kommer allt närmare, även om utomhustemperaturen den senaste tiden pendlat mellan -10 till +15 grader. Ett varierande väder men inte onormalt för årstiden.
Nu är Martina på besök i föräldrahemmet i Västansjö, som ligger på älvens västra sida. Där bor hennes 72-åriga mor Kerstin Larsdotter tillsammans med sin 40-årige son Olof Larsson och hans 41-åriga hustru Marit Persdotter. Martina har kommit dit för att hämta några saker, och när hon anländer till gården på kvällen är modern, svägerskan Marit samt dennes 14-åriga dotter Selma närvarande. Brodern Olof Larsson är borta i ett ärende till en granngård.
Kaffetåren
Marit frågar plötsligt sin svägerska om hon inte vill ha lite nykokt kaffe, klockan är då ungefär 19.30. Att Martina bjuds på en kopp är aningen förvånande, och vi ska strax återkomma till varför. Men ganska snart efter att Martina druckit upp börjar hon klaga på sveda i magen och smärtan bara ökar. ”Det svider i bröstet”, säger hon. Marit ser granskande på Martina och säger, “du ser underlig ut nu”. Martina svarar, “jag blev värre af kaffet”.
Hon vill inte fastna med dålig mage i föräldragården och beslutar sig för att genast gå hem till Torgås. Egentligen har planen från början varit att Martina ska ta sig till en annan svägerska efter besöket, men med krånglande mage verkar det vara en mindre god idé. Förhoppningsvis är bekymren övergående och magproblem vid den här tiden är inte ovanliga, livsmedelshygienen är inte som i modern tid. Förvaringen av livsmedel kan av förklarliga skäl inte mäta sig med dagens möjligheter som finns tack vare elektricitet och kylskåp.
Klockan är runt 20 när Martina mödosamt börjar ta sig den cirka tre kilometer långa vägen hem, som går mellan Västansjö och Sörnäs byar. Men smärtorna bara tilltar när hon alltmer dubbelvikt stapplar fram längs vägen med sin korg med ull och kardor, även om andra uppgifter hävdar att det också ligger öl där.
Martina och döden
Måtte hon hinna hem i tid. Ja, så tänker hon nog, men hem kommer aldrig Martina. Inte långt från föräldrahemmet kollapsar hon framstupa längs vägkanten och hittas där ungefär en halvtimme senare av Marit Matsdotter från Husom. Hon springer till närmsta gård i Sörnäs för att hämta hjälp. Flera män skyndar till platsen men kan bara konstatera att allt liv har flytt, så de skaffar fram häst och kärra för att transportera den döda.
Martina förs omedelbart till föräldrahemmet där alla redan hunnit gå till sängs och nu får stiga upp för att klä sig. Modern säger att de genast måste hämta läkare men Marit tycker att maken Olof kan köra långsamt. Den kommentaren reagerar folk givetvis på och senare tvingas Marit erkänna att hon faktiskt yttrat de orden, men kan inte förklara varför. Martinas lik bäddas ner i en säng av Marit som sedan också sveper svägerskans kropp. Kronolänsman P. M. Petersson kontaktas eftersom det är något märkligt med dödsfallet.
Att ansiktet och halsen är blå och magen starkt uppsvälld gör inte händelsen mindre misstänkt. Kan Martina ha fått i sig gift? Det visar sig snart att misstankarna inte är helt tagna ur luften när tidigare händelser i familjen sammankopplas med Martina Larsdotters plötsliga död. Kronolänsman Petersson inleder förhör med gårdens invånare där han omgående kontrollerar Olof Larssons alibi som visar sig hålla. Men det är tydligt att han har tankarna riktade åt ett visst håll. Två personer är starkt misstänkta. Två personer som inte sörjer dödsfallet utan tvärtom verkar vara ganska belåtna.
Misstankar och förhör
Och nu inträffar det underligheter i polisförhören med Kerstin, Marit och hennes dotter Selma, eftersom alla tre till en början förnekar att Martina druckit kaffe. Modern Kerstin säger att dottern endast ätit en vetebulle och inget annat. Senare medger trion att hon faktiskt druckit kaffe. Marit förklarar den graverande detaljen med att hon inte velat bli misstänkliggjord för dödsfallet och därför bett sin svärmor och dotter att ljuga om kaffet. Men hon bedyrar i övrigt sin oskuld, något som länsman alltmer betvivlar. Att ljuga för polisen är aldrig en bra idé.
Kronolänsman Petersson är också skeptisk mot Marits påstående om att hushållet bara äger en kaffekopp, och att alla i sällskapet i så fall skulle ha förgiftats om någon verkligen lagt arsenik i kaffet. Han tror inte på henne och så småningom tvingas hon erkänna att det faktiskt finns tre koppar i hushållet. Något som även Selma och Olof bekräftar. Men de har ändå bara använt en under kvällen, de andra kopparna förvaras i en annan byggnad. Åtminstone enligt Martina.
Kerstin och Marit hävdar till en början att Martina lämnat huset utan några tecken på sjukdom, men det visar sig snart också vara en lögn. Fjortonåriga Selma berättar nämligen några dagar efter dödsfallet för sin faster Karolina Larsdotter att Martina nästan omedelbart efter sitt kaffe klagat, “hvad var det för kaffe jag fick”. För hon blir snabbt illamående och drabbas av sveda i bröstet. Selma förnekar senare att hon sagt det medan fastern Kristina står fast vid sitt vittnesmål.
När polisen fortsätter förhöra Kerstin kommer det fram detaljer som gör Marit och Olof än mer misstänkta. Den 70-åriga modern berättar att hon själv är rädd för paret som hon delar hus med. Hon beskriver deras sinnelag som hårt och bistert, och att de haft ett oförsonligt hat till Martina Larsdotter. Kerstin är rentav rädd för att själv bli mördad av dem. Omedelbart vid dotterns död befarar Kerstin att allt inte står rätt till men vågar inte berätta det i första förhöret. Och det finns fler detaljer som Kerstin berättar om, mycket graverande detaljer.
Ett liv i skräck
Det rör sig om Kerstins make och Olofs far Lars Olsson som avlidit den 10 maj 1890. Bara några dagar innan fadern avlider utbrister en otålig Olof, “dör ej gubben snart, skall jag gifva honom en dos”. En dos arsenik med andra ord. Modern Kerstin som hör orden blir förskräckt och skyndar sig att göra sig av med den arsenik som faktiskt förvaras i huset för att ta kål på flugor och råttor.
Men Olof nekar till allt som modern sagt och säger sig också vara ovetande om vad som kan ha hänt med systern Martina. Han är helt oskyldig. Under senare förhör erkänner Olof dock orden om fadern men menar att det aldrig varit allvarligt menat. I dödboken ser man att Lars Olssons dödsorsak är “vattusot”, vilket betyder ödem. Alltså inget som egentligen tyder på arsenikförgiftning.
Att Kerstin fruktar sin son och sonhustru står dock bortom allt tvivel. Ett vittne får efter dödsfallet höra att hon är rädd för att Marit ska förgifta även henne, och under trettondagen 1891 blir Kerstin hotad av sonhustrun med en eldtång. Med den ska hon slå ihjäl sin svärmor. Marits temperament är omvittnat hetsigt och hon beskrivs som hård till sinnet. Olof och Marit har efter Lars Olssons död fritt fram hemma hos Kerstin, och ser gården mer eller mindre som deras egen trots att Olofs tre systrar i arvskiftet fått varsin jordlott.
Efter faderns död hoppas Olof och Marit att Martina inte ska gifta sig så att de ska komma över även hennes jordlott. Men det gör hon och till råga på allt vill Kerstin att Martina och maken ska flytta in i föräldrahemmet. Det uppskattar inte sonen som säger, “hit hem kommer hon aldrig, jag skall nog skaffa henne åt helvete”. Och det har bråkats tidigare den här veckan då Martina plötsligt avlider, under måndagen den 25 april när hon gör ett besök på gården för att hämta saker kommer Olof och Marit med hotelser mot henne.
Obduktionen
Martinas lik förvaras i ett låst härbre i föräldrahemmet fram till den 5 maj, då hon provisoriskt begravs på Limas kyrkogård i väntan på obduktion. Den 12 maj tas kroppen upp igen och tillförordnade provinsialläkaren Pär Landahl gör sin obduktion dagen därpå, men kan inte fastställa dödsorsaken med sina knappa resurser. Det här måste verklig expertis granska för att se om den avlidnas maginnehåll innehåller något gift.
Alltså skickas offrets magsäck, tolvfingertarm, bitar av levern och ena njuren i en glasburk till Limas apotekare Hjalmar Keyser. Han hittar inget särskilt som förklarar dödsfallet och skickar vidare glasburken till Medicinalstyrelsen och rättskemisten Axel Wimmerstedt i Stockholm. Nu är det bara att avvakta och vänta på resultatet, men det kommer att ta lång tid. Alldeles för lång tid. I oktober får Limas kyrkoherde Holmgren nog och skickar in en anmälan till Justitieombudsmannen (JO), varför tar det så lång tid?
Fosforförgiftningarnas tid
Svaret är komplicerat och säger en hel del om den här tiden. Rättskemisten är överbelastad och hinner helt enkelt inte med alla ärenden i rimlig tid, därför blir det också en lång kö som stoppar upp diverse polisutredningar. I Medicinalstyrelsens svar till JO framgår att arbetsbelastningen är så hög på grund av all fosforförgiftning som kommit in till myndigheten att man inte hunnit med. Den ökade förgiftningen av fosfor är kopplad till desperata kvinnor som använder det ytterst giftiga medlet för att framkalla abort.
Vit fosfor kan enkelt skrapas av från dåtidens tändstickor och tyvärr avlider många kvinnor under sina abortförsök. Även arbetarna vid tändsticksfabrikerna far mycket illa av giftet och först 1901 förbjuds vit fosfor i Sverige. Dagens Nyheter berättar den 19 november 1892 att antalet förgiftningsfall under senare år mer än fördubblats. Fosforförgiftningarna står för en stor del av den ökningen, antalet fall där ökar nämligen från 7 stycken 1872 till 105 år 1891.
Först i december 1892 – alltså mer än ett halvår efter att proverna skickats iväg till rättskemisten – görs undersökningen som visar att Martina Larsdotters mage innehåller stora mängder arsenik. Det rör sig alltså om ett mord. Olof Larsson och Marit Persdotter häktas den 4 december och transporteras till länsfängelset i Falun. Där får de sitta i väntan på rättegången i Malungs tingslags häradsrätt, som ska inledas den 20 december.
Rättegång och erkännanden
Båda makarna nekar till allt, men åklagaren har något sensationellt att berätta under det andra rättegångstillfället den 9 januari 1893. Marit har nämligen muntligen för honom erkänt mordet efter rättegångsdagen i december. Den misstänkta berättar då att hon köpt arsenik av en hästhandlare och sedan rört ner det i Martinas kaffe. Hennes förhoppning är att giftet inte ska hinna verka innan Martina druckit kaffe även hos sin svägerska på andra sidan älven. Detta för att försvåra härledningen av förgiftningen till Marit.
Men den planen slår slint när Martina avlider mycket snabbare än beräknat. Vittnet Karin Persdotter ger stöd för uttalandet och berättar att Marit till henne sagt, “om hon hade dött öster om elfven, hade det ej varit så farligt som nu då hon dött vester om elfven”. Samma vittne får också höra Marit berätta att hon varit rädd att Martina skulle vakna till liv igen efter att hennes lik bäddats ner i sängen. Vittnen ser också två kaffekannor på spisen under kvällen för dödsfallet, vilket förklarar varför bara Martina fått förgiftat kaffe.
Bakslag
Problemet är bara att Marit inför rätten den 9 januari 1893 inte vill kännas vid sitt erkännande, visserligen medger hon att bekännelsen faktiskt avgivits men säger att den är påhittad. Så åklagaren som trott att allt varit klart för en fällande dom begär uppskov och får det till den 24 januari. Det blir en rättegångsdag med sensationella inslag när Marits make Olof träder fram och berättar att hustrun genom cellväggen erkänt mordet för honom. Det är samma berättelse som åklagaren tidigare fått från Marit, men frågan är om Olof talar sanning eller bara försöker skjuta över hela skulden på hustrun.
Olof påstår sig vara rädd för Marit som också fått fruktansvärda utbrott när han tidigare frågat om hon faktiskt mördat systern. Han berättar att deras äktenskap är mindre lyckligt just på grund av hennes hemska humör. Enligt Olof så har hustrun dock nu lovat att träda fram inför tinget med en fullständig bekännelse. Men inte heller den här gången blir det så när Marit vägrar att erkänna något brott. Dock erkänner Marit att hon till sin make sagt att hon ska ta på sig dådet, men även denna gång är alltså bekännelsen enligt henne inte sann.
Arvet
Vittnet Karin Olsdotter berättar att hon i ett samtal med Kerstin sagt, “hade Martina ej fått det der arfvet, så hade hon lefvat än” och fått svaret “ja det hade hon gjort”. Andra vittnen säger att Marit vid Martinas dödsbud sett nervös ut, som om hon gjort sig skyldig till något ont. Vid ett tillfälle under våren 1892 blir Marit synbart skakad av att se kronolänsmannen komma förbi när hon är på en granngård och bakar. Allt detta noteras noga av personer i hennes omgivning.
Vid ett annat tillfälle i en av granngårdarna pratar man om några personer som länge legat sjuka, och då tycker Marit att man skulle kunna ge dem lite gift för att bli kvitt problemet. En chockerande rättfram åsikt. Marit lägger också fram en teori om att Martina kan ha tagit livet av sig själv med arseniken, men det tillbakavisas av alla källor som tvärtom berättar att hon varit lycklig med sitt nya liv som gift. Dessutom är arsenikförgiftning inte direkt en skonsam självmordsmetod.
Domens dag
Det blir ytterligare ett uppskov i rättegången till den 13 februari 1893 då målet på nytt upptas. Marit blir kvar i länsfängelset medan maken Olof släpps på fri fot, vilket ger en fingervisning om vad utslaget kan bli. Kronolänsman Petersson är övertygad om att Olof varit med om planeringen medan Marit utfört dådet. Olof fortsätter att skylla allt på Marit, men utan ett erkännande kan hon inte fällas även om häradsrätten är rätt övertygad om att hon faktiskt utfört dådet. Mer än halvt bevis föreligger så målet skjuts på framtiden. Hon blir alltså inte straffad men inte heller frikänd utan målet kan tas upp framöver om nya bevis tillkommer.
Nu får Svea hovrätt säga sitt om målet, och kanske kommer de istället att fälla eller fria Marit. Domstolen – som fäller sin slutgiltiga dom den 26 april 1893 – konstaterar visserligen att mycket talar för Marit Persdotters skuld, men hamnar i samma resonemang om att man utan ett erkännande från hennes sida bara har halvt bevis. Precis som häradsrätten konstaterat. Alltså ställs saken på framtiden och kan tas upp igen om ny bevisning tillkommer, något som dock aldrig sker.
Efterskörd
Paret fortsätter att leva tillsammans efter domen fram till Olofs död 1923 i något som diagnosticeras som sömnsjuka. Det rör sig troligen om utbrottet av europeisk sömnsjuka som skedde mellan åren 1917 och 1928. En dödlig sjukdom med symptom som huvudvärk, hög feber och dubbelseende. Mellan 10 och 40 procent av de som insjuknar avlider i sjukdomen som kan leda till koma och senare Parkinsons sjukdom. Olof blir 71 år gammal.
Att paret fortsätter att leva tillsammans – trots att Olof själv inför rätten sagt att hustrun giftmördat hans syster – pekar på att de varit i maskopi. Kerstins vittnesmål om sonen och sonhustrun tyder nämligen på att det inte bara är Marit som har obehagliga tendenser, utan även Olof deltar fullt ut i mordhoten. Han är knappast den rodnande oskulden.
Vissa samvetskval verkar Marit ha haft även om de inte höll i sig särskilt länge och hennes erkännanden aldrig upprepades inför domstol. Kanske ångrade hon sig och kanske var hon bara lättad över att komma undan. Så vitt vi vet försöker hon sig inte på något mer brott efter mordrättegången, men i bygden har Marit allas ögon på sig. I kyrkboken noteras de välgrundade misstankarna om giftmordet, så under resten av livet följer gärningen med henne. Den 1 april 1931 avlider Marit 80 år gammal, nästan 40 år efter Martinas död.
Martinas make Lars Eriksson gifter om sig med Anna Andersdotter 1894 och paret får flera barn. Martinas mor Kerstin avlider den 9 maj 1901 vid en ålder av 81 år. Dödsorsaken är ”ålderdomsavtyning” och man får anta att dödsfallet granskas noga med tanke på vad som hänt nästan tio år tidigare. Men inget tyder på att något mord inträffade den här gången. Olofs och Marits dotter Selma gifter sig 1902 med Ris Olof Larsson och de lever tillsammans fram till makens död 1946. Själv avlider Selma 1952 i en ålder av 74 år, hon och maken får aldrig några barn.
Fler kriminalhistoriska berättelser finns att läsa i mina böcker:
Dödens gruva och andra fall (2025)
Ekon av brott (2023)
Döden kommer alltid till Ludvika (2023)
Tillbaka till Kriminalhistoria
Välkommen att besöka mig på Facebook, Instagram och Threads!
Peter Bergström 